Jag tänker på ett författarbesök jag ordnade för en ganska stor grupp gymnasieelever, det var tre eller fyra klasser. Det var lite nervöst. De kom dråsande och några frågade om det skulle bli teater, andra ville inte sitta ner utan ställde sig innanför dörren liksom be- redda att vända, medan ytterligare några slängde sig ner för att halvligga på golvet mot väggen. Jag tänkte att hjälp hur ska det här gå. Men så gjorde Beate Grimsrud entré. Jag vet inte exakt hur det hände, men det skapades en kontakt. Vi befann oss plötsligt inte bara i samma rum, utan i samma värld, det var en helt tydlig förnimmelse.
Ibland är litteraturens värld den värld som känns mest verklig. Genom litteratur kan händelser framträda klarare, den kan skärpa blicken och göra verkligheten mer begriplig eller obegriplig på nya sätt. Litteraturen kan göra så att världen framstår som mer öppen, möjlig att omforma och dela också med de människor som inte står precis närmast. I diktboken Det omöjliga skrev Göran Sonnevi: ”Det är omöjligt, säger du // Men jag vet / att du inte kan veta det”. Ja, i litteraturens värld lockar det omöjliga som en möjlighet. Ensamheten skingras utan att det mest privata måste röjas, som när Loella i Maria Gripes Pappa Pellerins dotter råkar höra en dikt på radio och upptäcker att orden kan ”bli mer än bara beståndsdelar i prat”. Orden kan betyda något mer, de kan nå fram och få saker att hända.
Är det något som ofta kan bli just vackert prat utan särskilt mycket verkan så är det lovtalen till litteraturens värld. Då betyder det kanske mer hur infrastrukturen i litteraturens värld ser ut och fungerar. Det jag gör på Göteborgs Litteraturhus är att arbeta just med denna litteraturens infrastruktur, som också är en organisering av mänskliga möten. Ett mer konkret sätt att tala om litteraturens värld är kanske att tala om litteraturens rum och betydelsen av dessa. Vilken roll spelar olika litterära rum, miljöer, resurser och kretslopp för hur litteraturen ser ut, låter, tar form, kan ta plats och omsättas? Var finns de rummen, hur ser premisserna för dem ut, vilka människor befolkar dem, vad är det för litteratur som förmedlas eller skapas i eller i relation till dessa rum?
Jag tänker på viljan att bli förstådd och få kontakt i relation till behovet av att hålla fast vid ett eget språk. Kanske har det med sanning att göra. Eller översättning. En erfarenhet som gestaltas, kan översättas och därmed förflyttas. Litteraturens värld är också en översättandets värld där smärta kan bli meningar som kan läsas och delas. Där det går att ställa frågor som är vidöppna. När den framgångsrika rapparen Ozzy släppte albumet Ett öga rött, en tydlig referens till bland annat Jonas Hassen Khemiris roman, gav han också ut låttexterna i en bok tillsammans med korta berättelser som kontextualiserar låtarna och utgör ett slags översättningar. I ”Ashley Madison. Återblick” skriver han: ”När min lärare i skolan presenterade mig för Charles Dickens sa han, och jag glömmer det aldrig: ’Det finns författare som beskriver bakgården. Sen finns det författare som öppnar upp containern och beskriver lukten.’ Jag bestämde mig då för att alltid skriva ärligt, vad det än gäller.”
I den tunna boken Om konsten att läsa och skriva, skrev Olof Lagercrantz: ”Den som inte läser skriver inte heller och hans argument får vi därför inte höra – i vart fall inte läsa. Betänk också, ni som propagerar för läsning av god litteratur, att i samma ögonblick det blir klassat fint att läsa, som något vilket sätter läsaren i en högre klass än andra, är katastrofen nära.” Jag tror inte katastrofen är närmare än vanligt, men om man tänker på litteraturens värld som en värld bestående av platser och rum som människor vill befinna sig i, så behöver de rummen vara väldigt många, se ut på olika sätt, ha dörrar som går att stänga ibland – och öppna.
Sofia Gräsberg, Verksamhetsledare för Göteborgs Litteraturhus och adjunkt i litterär gestaltning vid Göteborgs universitet.
BILD: Annelie Abrahamsson