I somras tog Donia Saleh sin masterexamen i litterär gestaltning på HDK Valand och i mitten av augusti kom hennes debutroman Ya Leila ut på Albert Bonniers förlag. Nu tar hon en paus från de litterära rummen och återupptar sina studier i statsvetenskap.
För ett par år sedan studerade Donia Saleh på Statsvetarprogrammet vid Göteborgs universitet. När hon hade gått ett år kände hon att det var något som skavde. Utbildningen kändes fyrkantig och så hade hon börjat skriva sin roman, hon behövde en paus och tänkte söka några konstkurser.
– Att komma in på Valand var ingen dröm för mig och jag visste inte ens exakt vad det var för något och det är jag glad för i dag. Jag var i den åldern att jag tänkte att jag testar och söker. Och så kom jag in, konstigt nog. Men jag är väldigt glad att jag vågade söka den gången, säger Donia Saleh.
Öppnar dörrar
Hon är en skrivande person som mer eller mindre alltid har skrivit. Hennes generation har ett annat förhållningssätt till skrivande tror hon, ett mindre ceremoniellt förhållande. Unga har startat sitt skrivande i mobilens anteckningar, på bloggar och på sitt Lunarstormkonto. Utforskat och prövat sig fram.
– Som yngre upplevde jag att det var något kittlande med att skriva. Man kunde skriva om en sanning eller osanning, göra sönder och laga saker med ord och text, men det låg långt borta att jag skulle skriva romaner eller skönlitteratur.
Hon började skriva på sin debutoman Ya Leila ett par år innan hon kom in på Valand, men det var inte många som förstod att hon skrev på en roman, tror hon. Det var egentligen inte förrän hon kom in på utbildningen som hon kunde börja prata om sitt skrivande.
– Vissa kroppar har nog lättare att prata om sig själva som konstnärer, exempelvis vita manliga kroppar. Kroppar som rasifieras, transpersoner som är marginaliserade inom kultursfären har svårare att prata om sig själva som författare eller konstnärer. När skrivandet hamnar inom en konstnärlig institution som Valand, så har en så kallad högre instans accepterat en och för många känns det då mer som ”på riktigt”, säger hon.
Det innebär något speciellt att ha blivit antagen på en prestigeutbildning som litterär gestaltning på HDK Valand, menar Donia.
– Jag blir inbjuden till sånt som jag aldrig skulle ha blivit inbjuden till, vilket säkert också beror på att jag är ung. Man träder liksom in i konstnärliga rum när man blir antagen, vilket har med många saker att göra, till exempel vilka som har makt över institutionerna och förlagen.
Krävande tid
Donia Saleh beskriver tiden på utbildningen som krävande men lärorik. Det är en intensiv situation att finnas och mötas på en konstnärlig utbildning. Alla bär med sig sina kamper, förhoppningar, känslor, kroppar och erfarenheter in i rummet, säger hon.
– Vi var i relation till varandra hela tiden. Vi läste varandras texter och hade textsamtal. Pratade om hur vi mådde och upplevde saker. Somligas texter blir eller upplevs som politiska i vissa sammanhang, även min bok. I textsamtalen kunde jag hamna i lägen där jag behövde ta ansvar för andras känslor och andras integritet. Nu längtar jag efter att få vara tyst och bara vara i ett sammanhang där jag inte behöver vara med hela mig själv.
Från i höst och ett år framåt kommer hon att ta en paus från de litterära rummen och samtalen och börja plugga psykologi, som en del av hennes statsvetenskapliga studier.
– Det är fint att vara med i litterära rum, men det är också påfrestande. Nu får jag en paus och kan processa allt jag har varit med om lite grann ifred.
Blev en bättre läsare
Donia Saleh tror att många kanske vill gå på Valand för skrivandets skull, men hon vill betona hur viktigt det är att lära sig läsa andras texter.
– För mig blev det inte viktigt att bli en bättre författare utan att bli en bättre läsare. Vi läste många olika texter på Valand, så de olika läsningarna har varit viktigast för mig och det är det jag tar med mig från det slutna rummet, ut i världen. Blir man en bättre läsare, blir man också en bättre redaktör av sina egna texter.
BILD: Ann-Charlotte Rugfelt Ferm
Author Description
