Den svenska förorten har gått från att vara modern och framåtskridande till att bli ett utsatt område. Det är inga naturlagar som styrt utvecklingen, utan politiska beslut, säger sociologen och professorn i socialt arbete Ove Sernhede vid Göteborgs universitet.
Under de senaste 50 åren ser Ove Sernhede att förorten har gått från att vara modernitetens spjutspets till att i medierna närmast framställas som helvetet på jorden, en plats präglad av kriminalitet och dödsskjutningar där människor är rädda och kuvade.
– Men detta är inte sanningen om förorten. Det har under senare tid växt fram en stark kulturrörelse bland de unga. Genom organisationer som Förenade Förorter har arrangemang som Ortens bästa poet skapats. Här finns sedan länge en aktiv musikscen, här finns den mest avancerade dansen och nu också filmskapande och Orten är en kreativ miljö för bildkonst och street art.
Ordet förort har blivit liktydigt med höghus, invandring och kriminalitet, men det fanns förorter med flerfamiljshus redan på 30-40-talen.
– De här bostadsområdena var då inte stigmatiserade, istället symboliserade de modernitet och välfärdsstat, här fanns ljusa, luftiga lägenheter och här bodde de som fick möjlighet att flytta från omoderna och trånga bostäder i de centralare delarna av staden, berättar Ove Sernhede.
Folkomflyttning
Under andra halvan av 60-talet byggdes miljonprogrammet. Industrisamhället expanderar och man behöver bostäder till arbetarna och deras familjer, men redan tidigt på 70-talet kom miljonprogrammet att förknippas med problem. De svenska rekordåren var förbi och folk blev av med jobben och fick lämna sina bostäder.
– När ekonomin börjar hacka finns inte längre samma behov av arbetskraft. Detta sker i samma stund som miljonprogrammet står färdigt, så många lägenheter var initialt outhyrda. I Hammarkullen till exempel stod 30 procent av lägenheterna tomma. Det var bakgrunden till att sociala myndigheter lät människor med problem från andra delar av staden flytta in. Dessa grupper kom att samsas med nyinflyttad arbetskraft från andra delar av Sverige, men också från Finland, Skandinavien och andra länder. Denna mix skapade en social instabilitet och oro som redan tidigt gav miljonprogrammen dåligt rykte, säger Ove.
Sociala problem drabbade unga
Människor som hade haft en given roll och identitet i sin hemby i Norrland eller Småland hamnade i bostadsområden där de inte kände någon, där de inte hade någon förankring. Skilsmässorna ökade liksom utskrivningen av till exempel lungnade mediciner. Det fanns otvivelaktigt en form av alienation i dessa storskaliga bostadskomplex, vilket också kunde avläsas på de unga som agerade ut den rotlöshet och vantrivsel som präglade de vuxnas värld av skiftesarbete och slitsamma jobb, menar Ove Sernhede.
– Ungdomarna gick i skolan och hängde på fritidsgården och lärde känna varandra. De umgicks i grupperingar och började alltmer skapa sin egen värld, utanför föräldrarnas kontroll. Men samtidigt menade den tidens välfärdsstat att skolan måste kompensera för de socioekonomiska skillnaderna och det satsades på skolorna i dessa områden. Likvärdigheten i det svenska skolsystemet var som bekant hög vid denna tid. Men inte bara skolan utan också kulturen skulle ha sitt. I Angered satsades det till exempel stort på en teater där Sven Wollter och andra storheter stod på scenen. Ett i princip otänkbart scenario i dag.
Välfärdsstaten drar sig tillbaka
Med 90-talet kom det stora flyktinggrupper från krigen på Balkan och på Afrikas Horn till vårt land. Dessa placerades i miljonprogrammen. Med 90-talet kom också en ny strukturkris som drabbade svensk ekonomi. Denna kris möttes med nedskärningar i de sociala skyddsnäten. Bidragsnivåerna sänktes och mer än 100 000 jobb försvann ur offentlig sektor under ett par år. Människor i förorten blev de stora förlorarna, berättar Ove.
– Det är då de maffialiknande strukturerna etableras. De lever på och frodas i den förlorade trygghet som uppstår när välfärdsstaten drar sig tillbaka. Kriminella grupperingar tog bland annat på sig rollen att förmedla lån. Har man en gång fastnat i deras garn tvingas man att dansa efter deras pipa och många råkade riktigt illa ut. Här har vi en bakgrund till den situation som lyfts fram i mediernas bilder av förorten.
Skola och bibliotek viktiga
Skolan är, trots att den inte förmår ge alla unga tillräckliga betyg för att fortsätta i utbildningssystemet ändå en viktig plats. I förorten har skolan mer omsorgsfunktioner än i andra stadsdelar. Inte minst för att eleverna får äta sig mätta i matsalen.
– Men också biblioteken är oerhört viktiga i de här områdena. Detta för att kompensera för det man inte kan få hemma eller i skolan. För rapparna som jag följde i min forskning på 90- och 2000-talet var biblioteket viktigt. Det var här de stämde möte för att söka efter de fakta man behövde för att skriva låtar, på så sätt blev biblioteket en viktig plats i deras egen bildningsprocess. Här utvecklade de sitt språk och i många av de lärprocesser som växer fram utanför skolan är biblioteket något av en fristad.
BILD: Johan Wingborg
Author Description
