Nattalie Ström Bunpuckdees vann Tenstas deltävling i Ortens Bästa Poet 2016. Hon kallar sig för förortsfeministisk aktivist och poet, och hon säger att hon alltid brunnit för samhällsdebatten och frågor kring utsatta i samhället.
Här skriver hon om sin förortsidentitet och sin egen väg till biblioteket.
När jag var 13 började jag i en skola i innerstan, för mig som är född och uppvuxen i en förort var det förödande.
Fram tills att jag började i innerstadsskolan hade jag bara rört mig i rum bland andra icke-vita från socioekonomiskt utsatta områden så jag hade ingen aning om hur påtaglig vithetsnormen är inte heller visste jag att fördomarna kring förortsbor var så många, så starka och så dumma.
För att göra en lång historia kort vantrivdes jag och ville direkt byta till skolan som fanns där jag bodde.
Mamma ville att jag skulle ge innerstadsskolan en chans och om jag fortfarande ville byta efter första terminen skulle jag få det.
Det resulterade i att jag skolkade från skolan i stan för att istället gå till skolan som låg där jag bodde och där alla mina kompisar gick.
Ett tag gick det att lura lärarna att jag snart skulle börja där och fick därför vara med på lektionerna med klassen som en av mina kompisar gick i.
Jag var rätt busig då, så det kunde bli rätt stökigt.
Till slut kollade en lärare upp mig och förstod att jag inte alls skulle börja där, så då kunde jag inte vara med på lektionerna längre utan hängde med deandra skolkarna i cafeterian i skolan.
Tyvärr fick jag flera av mina kompisar och ett par beundrare att skolka tillsammans med mig i cafeterian, tyvärr skriver jag nu men då uppskattade jag verkligen deras umgänge.
Att fly innerstan och komma tillbaka hem var det bästa jag hade gjort.
Dagarna gick och vi blev fler i cafeterian under lektionstid och för att göra en lång historia kort så ringde rektorn hem till mig och meddelade att jag hade ställt till med stök på lektioner men nu fått massa elever att skolka.
Jag hade varit noga med att inte ge mina föräldrar lappar om frånvaro från innerstadsskolan och sagt att vår hemtelefon inte fungerade så mina föräldrar som inte hade någon aning om att jag inte hade gått till skolan i stan, ännu mindre ställt till kaos i en annan blev ursinniga och gav mig utegångsförbud i en hel månad som skulle börja under sommarlovet.
Jag var inte längre välkommen till skolan där jag bodde så veckorna som var kvar tills sommarlovet spenderade jag i biblioteket, också där jag bodde. Jag vägrade att befinna mig i stan under några som helst omständigheter.
Så i flera veckor packade jag skolväskan för att säga hejdå till mamma som var hemma under den perioden, och gick raka vägen till biblioteket.
Första tiden sov jag bara, lånade en bok satt mig i en av sofforna och sov. Det kan låta mysigt att sova i ett bibliotek men det var det verkligen inte, jag var hela tiden stressad över ifall någon skulle se att jag sov och kasta ut mig eller att mina föräldrar skulle få reda på att jag fortsatte att skolka.
Efter en tid i biblioteket började jag faktiskt läsa böcker jag lånade.
En av böckerna jag kommer ihåg mest var ”I know why the caged bird sings” av den fantastiska Maya Angelou. Jag anser mig alltid ha varit intresserad av samhällsfrågor men den boken satte ord på så mycket jag inte förstått jag själv känt, eller varför.
Tolv år senare uppträdde jag med en dikt jag skrivit om de sociala orättvisorna i vårt samhälle på Gröna Lunds stora scen. Jag säger inte att man ska skolka och sova i bibliotek, men för mig kanske det var exakt det som behövdes.
Nattalie Ström Bunpuckdees
november 2020
BILD: Hajan Bajar
Author Description
