När jag var barnbibliotekarie för ganska länge sedan så brukade jag fråga sexåringarna som kom för att få sitt första lånekort om de visste vem som äger biblioteket. Du! Han där! Nej, hon! Kungen! Nej, ni äger biblioteket tillsammans. Och så är det ju. Där börjar vi.
Förortsbibliotek. Jag har jobbat på bibliotek i det vi kallar förorten. Det är svårt att skriva om tycker jag, som att jag vill säga att det väl inte är något särskilt med det, bara ett vanligt folkbibliotek för folk i ett specifikt lokalsamhälle. Men samtidigt, det ställer saker och ting på sin spets. Inkludering, demokrati, språk, kultur, folkhälsa, folkbildning, litteraturkanon. Jag har tyckt om det, trivts. Jag har försvarat det, hävdat det, stridit för det. Och det är någonting där, det svåra i att lyfta problemen som ju också finns, i sammanhang där det kan bli ett uttryck av medlidande riktat mot en. För visst har det brunnit bilar, visst är det stök ibland. Men allt det andra då, kraften och viljan, det vackra och starka. Jag vet inte om det bara är jag, men jag har haft svårt att balansera det där att vilja försvara utan att förringa.
Den där svårigheten, känslan tog jag med mig i mitt nuvarande arbete. Jag bjöd in några ja, vi säger förortsbibliotek för att skapa gemensamma möten och samtal, ett nätverk. Jag tänkte att där behöver ingen förklara eller försvara, bara prata. Och kanske blev det så, jag vill tro det.
En gång i tiden när jag jobbade i Botkyrka pratade vi om värdestyrning och regelstyrning, jag tog det till mig och jag tog det med mig. Det värdestyrda,
att när uppdraget är viktigare än regeln måste regeln gå att ändra. Det handlar om attityder och förhållningssätt. Och det handlar om att prata om uppdraget tillsammans, vad vi gör och varför, allt det där. I det samtalet tror jag att engagemang och rörlighet växer, när vi tillsammans definierar vår roll utifrån lagtexter och styrdokument och lyfter vardagens problem och väger uppdragets karaktär mot etablerade regler när det behövs.
Och det behövs förståelse och tillit, förortsbiblioteken måste ibland gå sin egen väg bara på grund av. Kan inte vänta, måste fånga tillfället som uppstår, våga prova, ja nu inte om ett år, mitt i världen och örat mot marken och fingret i luften och bara vet att det är nu och inte sen. Måste agera.
Sen är det ju resurserna, öppet hela veckan, ibland få i personalen. Långa ärenden, första mötet med ett bibliotek kanske, första mötet med det officiella Sverige, språkcaféer, läsfrämjande, sagostunder och hur betalar jag min räkning, ställer mig i bostadskö, jag väntar på ett fax. Det är livet mitt i allt och biblioteket som samhällsbärare. Och folkbibliotekets själ kanske, hjärtat. I det behövs tid att stå still, att reflektera och förmå ta nya steg, pausa.
Vi behöver mötas halvvägs, vi behöver lära av varandra.
Jag tänker på när vi på Kronan bibliotek i Trollhättan såg att det skulle vara svårt att säga en tid i veckan för en bokklubb och sa att barnen kan väl få komma när de vill eller kan och berätta om böcker de läst. Och så gjorde vi så och barnen kom, vi prioriterade att lyssna på dem. Alla vi som jobbade, för att läsfrämjande är vårt uppdrag. Och för att främja förmågan att analysera en text och för att hitta språket och orden att berätta, ja även för att barnen i Kronogården äger sitt bibliotek och ska bemötas med en vilja att se till förutsättningarna för just dem.
Ni äger!
Marie Eriksdotter
Konsulent bibliotek
Förvaltningen för kulturutveckling Västra Götalandsregionen
BILD: Tobias Gard