Kristina Sigunsdotter är författare, dramatiker och konstnär. År 2017 kom hennes första barnbok och 2020 tilldelades hon,tillsammans med illustratören Ester Eriksson, Augustpriset i barn- och ungdomskategorin för boken Humlan Hanssons hemligheter. Här skriver hon om en sommarnatt när hon var inlåst på Stockholms stadsbibliotek.
Det var inte första gången det hände, att jag blev inlåst. En gång när jag var arton år blev jag inlåst på Västerås polisstation medan jag satt och väntade på min pojkvän som var inne på förhör för något han nekade bestämt till, men förmodligen gjort. Plötsligt insåg jag att jag var ensam kvar där. Pojkvännen hade dragit utan mig. »Hallå!« ropade jag, men poliserna i receptionen hade också gått hem. Hade slut på batteri, så jag kunde inte ringa, ja, vem ringer man, polisen? Fick förbereda mig på att spendera natten på stationen. Fast innan jag somnade dök det upp enuniformerad man, som förvånad undrade vad jag gjorde där och sedan släppte ut mig bakvägen.
Men hellre ofrivilligt inlåst på polisstationen än utelåst en svinkall svensk februarinatt. Minns den där kvällen när 3⁄4 av familjen hade vinterkräksjuka och jag gick ner till tvättstugan med nerspydda lakan medan min man nattade barnen, för att sedan när jag står ute på gården, man måste gå över den för att komma till tvättstugan, inse att jag glömt nyckeln. Ingen granne dök upp, mannen och barnen hade somnat. Det blev till att sova i tvättstugan.
Fast nu skulle ju det här handla om den där sommarnatten på Stadsbiblioteket.
Jag arbetade som projektledare på tidskriften 00TAL (numera 20TAL) och anordnande en releasefest på Spelbomskans torg bredvid Stadsbiblioteket. Det var uppläsningar av Giannina Braschi och Charles Bernstein, Krunegård spelade.
Jag hade fått koden till en bakdörr som ledde till ett rum i biblioteket där jag hade mina saker. Jag och min dåvarande pojkvän, musikern, låt oss kalla honom Lyckokatten, dröjde oss kvar där inne, förmodligen hade vi smusslat med oss några öl från baren. När vi skulle gå ut igen så fungerade inte koden.
Vi gick in i Asplunds rotunda. Så tyst och stor. Plötsligt kändes den som en kyrka, ett tempel, där vi fnissiga och andaktsfulla började leka.
Min relation till bibliotek påminner om min relation till konserter. Jag hör folk prata om hur mycket de längtar efter att stå pressade mot främlingar i ett publikhav, för mig är endast tanken plågsam. Kalla mig ego, men om jag ska se någon uppträda live så vill jag vara ensam i publiken. Därför började jag i tidig ålder släpa hem musiker. (Kalla mig groupie, jag kallar det snille med smak.) Samma med bibliotek, jag älskar dem, men tar hellre med mig boken hem än sitter kvar där och läser den.
Så fatta känslan när jag fick ett helt bibliotek för mig själv! Eller ja, Lyckokatten var ju med, för han skulle jag ju låna med mig hem för en godnattvisa i sängen.
Vi lekte kurragömma bland bokhyllorna, vi var Heathcliff och Catherines spöken, på rotundans svindlande höga balkonger. Vi var två Scarlett O’Haras som kysstes på den där platsen mitt i Rotundan där det ekar så speciellt. Minns ljudet av hur vår kyss kysste oss tillbaks. Hur våra skratt blev till en orkester, som en flock pappersvikta fjärilar som fladdrade runt oss, och hur vi inte kunde sluta. För att vara helt säker på att detta inte var en dröm så mejlade jag Stadsbiblioteket och fick till svar att: »Ja: under ljuskronan låter det som en hel publik när man klappar händerna och en puss av det ljudligare slaget får ett eko.«
Kanske kunde vi ta oss ut genom huvudingången? Nej, låst även där. Vi tog höger in till Barnbiblioteket, jag efter honom. Han Orfeus, jag Eurydike, smygande under Munthes zodiak, förbi Berghs sommarö, in till bibliotekets hemliga hjärta: sagorummet med Dardels fresk- målning John Blund.
Där i målningen såg jag honom, Lyckokatten, i armkrok med någon annan. Och där var jag, i min röda klänning, ridande på en zebra.
Till slut hittade vi en dörr som kunde öppnas inifrån och plötsligt stod vi ute i sommarnatten igen, på åsnetrappen utanför biblioteket med samma fråga i blicken: Varför försökte vi komma ut?
Jag längtar fortfarande tillbaka.
Om jag hade ett bibliotek så skulle det vara nattöppet, men bara för mig.
Kristina Sigunsdotter
Bild på Kristina Sigunsdotter: Anthony Hill
Author Description
