Läsfrämjande och klass

Jimmy Vulovic är litteraturvetaren som engagerat sig i läsfrämjande insatser och som menar att debatten kring barns och ungdomars minskade läsning de senaste åren präglats av partiell klassblindhet.

– Man förstår att det är en klassfråga, men man förmår inte se det utifrån det man förr kallade arbetarklassens perspektiv.

Forskningen talar sitt tydliga språk och det finns undersökningar som visar att bara en av nio svenska ungdomar dagligen läser en bok eller en dagstidning. Sämst är det i gruppen av pojkar och bland barn från socioekonomiskt svaga familjer. Att nå dessa grupper med läsfrämjande insatser är en återkommande anledning till diskussion med en problematik Jimmy Vulovic inte förstår. För honom är lösningen inte så komplicerad.

– Det är medmänsklighet och mederfarenhet som saknas i diskussionen. Nästan alla platser i dagens samhälle är reserverade för ett visst perspektiv när det handlar om klassaspekten, och debatten förmår inte riktigt se världen ur något annat än det egna medelklassperspektivet. Så om man vidgar debatten och låter fler delta i den tror jag man kommer tillrätta med det här.

Litterär propaganda

Med utgångspunkt från egen erfarenhet av en lång väg till läsandet, ägnade Jimmy sin litteraturvetenskapliga forskning åt den svenska arbetarrörelsens folkbildningsarbete, ett arbete han kallar för historiens största läsfrämjande projekt.

– Genom att skapa en organisation som systematiskt försåg arbetarpressen, och därmed arbetarläsarna, med litteraturtips, gjorde de en stor insats som läsfrämjare. Hela bildningsrörelsen och den publicistiska verksamheten gick ju hand i hand, och det var här arbetarförfattare som Eyvind Johnson, Moa Martinsson och Ivar Lo-Johansson började skriva.

Arbetarrörelsens vana att använda propaganda i syfte att förändra saker i samhället spelar också en stor roll i det läsfrämjande arbetet. I sin forskning har Jimmy särskilt intresserat sig för den litterära propagandan, och han berättar att det arbetet började redan under tidigt 1900-tal när Socialdemokraterna i Malmö skapade sagostundsrörelsen, en söndagsskoleverksamhet för att arbetarbarnen skulle få en arbetarfostran istället för en kyrklig fostran.

– Socialdemokratin tog ett tydligt politiskt ställningstagande gentemot den borgerliga sfären och kyrkans infytande och man vill ta över initiativet i läsfrågan.

Olika perspektiv

Även om arbetarrörelsen ville ta läsinitiativet från det borgerliga skiktet, var man öppen för den borgerliga kulturen. Detta syns bland annat på litteraturlistor från det tidiga ABF där man inledningsvis nästan bara hade litteraturkurser på schemat, och där man plockade in de stora kanonförfattarna. Men med den skillnaden att man tittade på litteraturen utifrån arbetarklassens perspektiv.

– Man plockade verk som tilltalade den arbetande, och läste man Strindberg så var det hans folklivsskildringar istället för hans dramatik, säger Jimmy och återvänder till dagens debatt och begreppet kanon som han tror är ett begrepp man måste omvärdera betydelsen av.

– Jag tror att de tidiga bildningspionjärerna visste betydelsen av identifikation i litteraturen för att fånga intresset för läsning. Och att välja litteratur som appellerar till människorna som ska läsa den betyder inte att det är sämre litteratur. Och, fortsätter han, det mest primära för att få någon att läsa är att försöka förmedla magin som uppstår när man läser en roman. För egentligen är det ju bara halva boken som är formulerad, resten skapar läsaren utifrån sina egna erfarenheter och perspektiv.

Nyttig läsning

Många av dåtidens arbetarförfattares verk handlar om deras egen kamp att bli läsare, om att våga vara en onyttig läsare, att läsa skönlitteratur och inte bara läsa det de skulle i skolan. Jimmy menar att det är en tydlig klassaspekt som gäller än idag, att det finns en frihet i andra samhällsklasser där läsning av skönlitteratur är mer naturlig och ingenting någon ifrågasätter.

– Jag tror att diskussionen kring läsning måste våga ha en humanistisk inställning. För det är inte bara tillgången till böcker i hemmets bokhylla som avgör om du ska bli nyfiken på litteraturen, säger han och menar att en nyckelfaktor är just att våga släppa in olika erfarenheter och synsätt på litteratur.

– I min roll som forskare med propagandaperspektiv har jag särskilt svårt när det fnns en nyttoaspekt på det läsfrämjande arbetet, när det finns en bakomliggande anledning för att uppnå ett visst syfte. Jag tror inte det lockar fler att läsa. Det blir bara påträngande och inkräktar på individens upplevelse. Vi kan inte läsa för att bli något som någon annan vill att vi ska bli. Jag tycker man ska läsa för att bli sig själv.

 

Bild: Maria Lindberg