Syftet med litteraturkritik

Vad är syftet med litteraturkritik? Vem skriver man för och får man vara hur elak som helst? Lotta Olsson, Ingrid Elam och Sven Anders Johansson är tre etablerade litteraturkritiker som här berättar hur de tänker kring sitt skrivande.

Vill plocka fram guldkornen åt läsarna

Lotta Olsson är anställd på Dagens Nyheters kulturredaktion med ansvar för bevakningen av barn- och ungdomslitteratur. Varannan vecka, på sommaren varje vecka, gör hon också en sida med boktips, främst deckare. Dessutom skriver hon krönikor och kåserier för tidningen.

Hon recenserar barn- och ungdomslitteratur och är deckarfrälst. Varje vecka läser Lotta Olsson 2 000 till 3 000 boksidor och skyller litteraturen för att ha förstört hennes nattsömn.

– Jag måste få se hur det går så därför är det många nätter som jag inte kan sluta läsa fast jag är jättetrött. Det händer till och med att jag stiger upp ur sängen för att ta de sista sidorna. Så börjar fåglarna kvittra och man inser att nu blev det lite för sent igen. Men det är samtidigt härligt.

Varannan vecka sedan elva år levererar Lotta en sida med boktips i Dagens Nyheter. Från början skrev hon om inte mindre än nio böcker i veckan, idag nöjer hon sig med runt fem per gång. Allra mest recenserar hon deckare och intresset för genren har gått i arv. Än idag ser hon framför sig hur hennes morfar hade en liten nisch i lägenheten där han satt i sin fåtölj, med deckarhyllan bakom sig, och njöt av att läsa böcker.

– Det såg så mysigt ut och när han dog ärvde min mamma och hennes syskon hans böcker så jag har vuxit upp i en värld av klassiska deckare.

Redan som barn läste hon mycket och med sådan fart att hennes mamma inte hann springa till biblioteket i samma takt. Därför stack hon till sin dotter vuxenlitteratur som räckte lite längre. Redan som nioåring läste Lotta Utvandrarserien, sedan fastnade hon för de stora arbetarförfattarna och det var efter det som hon gick in i deckarvärlden. Idag gläds hon åt den aldrig sinande floden av nya böcker och ser det som sin uppgift att försöka hitta de bästa åt tidningens läsare.

– Jag ser litteraturkritik som en slags konsumentupplysning, vilket jag nog är ensam om bland mina kollegor. Men jag vill plocka fram guldkornen och presentera dem för läsarna. Jag vill också varna för att populära böcker inte alltid är så bra, det känns särskilt viktigt nu när det kommer ut så många böcker.

Slukar barn- och ungdomsböcker

Efter deckare är barn- och ungdomsböcker det som Lotta skriver mest om. Hon slukar dem på samma lustfyllda sätt som när hon var barn, och är helt oförstående inför vuxna som inte gör det.

– Man vill ju läsa det bästa inom alla områden, säger hon med en självklarhet. När hon recenserar utgår hon alltid från vad författaren vill uppnå och vad det är för genre. För barn- och ungdomsböcker är det särskilt mycket att tänka på, förklarar hon. Dels ska hon väga in den språkliga utvecklingsnivån, dels ämnesvalet och även relevansen för åldersgruppen. Som litteraturkritiker känner hon också ansvar för att öka läslusten hos barn och unga.

– Hela min yrkesverksamhet går ut på att få folk att läsa mer eftersom jag tycker det är så kul själv. Men läsfrämjande borde vara en grundläggande uppgift för många, vi måste kunna läsa för att få andra att förstå vad vi menar och för att avslöja texter som lurar oss, språket är jätteviktigt.

Läser istället för att titta på teve

När det gäller deckare tittar hon på hur författaren lyckas med gestaltningen och med att bygga upp en trovärdig intrig. Språket måste hålla ett visst tempo och så ska det alltid finnas med en brottsutredning.

– Jag mäter alla nyutkomna deckare mot dem som jag har läst tidigare. Som kritiker måste man förhålla sig till historien, hur en vanlig deckare ser ut.

För att hinna med all litteratur läser Lotta när hon åker kollektivt, väntar på något och istället för att sätta på teven på kvällarna. Hon har också ett alldeles eget sätt att läsa där hon hoppar fram och tillbaka över uppslagen och avslutar med en svepande ögonrörelse för att inte missa något. Men hon läser alla böcker från början till slut, och lever sig in som en vanlig läsare.

– Jag börjar gråta på något ställe, gapskrattar på ett annat eller blir upprörd, och skriver min recension utifrån det. För mig handlar det om att förmedla läsglädje, och att skriva så att författaren får en förståelse. Det största misstaget man kan göra är att tro att man måste vara elak för att folk ska bli intresserade av ens text.

Skriver lika mycket för författaren som för läsaren

Ingrid Elam är professor i litterär gestaltning och litteraturkritiker på Dagens Nyheter och Borås Tidning. Hon medverkar också som litteraturkritiker och kulturpolitisk kommentarer i Kulturnyheterna på SVT. Tidigare har hon bland annat varit kulturchef på GP, GT och DN.

Efter 40 års skrivande av litteraturkritik tycker Ingrid Elam att det fortfarande är lika spännande att öppna en bok. Hon drar sig inte för att vara hård i sin kritik, men skulle aldrig krossa en debutant.

Sin första recension skrev Ingrid som 27-åring. Det var i slutet av 70-talet då en litteraturkritiker kunde få två veckors lön för en artikel.

– Jag minns det precis, recensionen var för Sydsvenskan och handlade om en liten essäbok, och tog mig faktiskt två veckor att skriva. Den skulle vara kort och jag fck 240 kronor.

Sedan debuten har hon skrivit minst 20 recensioner om året. Främst är hon inriktad på svensk och utländsk skönlitteratur, men skriver också en del om facklitteratur. När Ingrid recenserar gör hon det lika mycket för författaren som för läsaren.

– Författaren ska känna igen sig i kritiken, han eller hon kan ju boken mycket bättre än vad kritikern kan och ser direkt om man fuskar, att man inte har läst boken ordentligt. En författare som får en väl genomförd men negativ kritik är nog gladare än en som får en positiv men slarvig recension, säger hon och fortsätter:

– Men som kritiker ska man också skriva för litteraturen genom att recensera svenska debutanter och titta på hur samtidslitteraturen ser ut och vart den är på väg. Litteratur är en konstart som man är med och utvecklar genom att analyse- ra, kritisera och refektera över den.

Skriver hellre om det som funkar

Under studierna i litteraturvetenskap vid Göteborgs universitet fck hon lära sig att analys och reflektion var viktigare än att sätta betyg på böcker, något som hon burit med sig i 40 år. Om den dagen kommer då litteraturen recenseras med getingar, stjärnor eller fyrar hoppas Ingrid att hon redan är död.

– Ja, det hoppas jag verkligen. Värderingen ska istället synas i beskrivningen av boken. Vad vill den här boken med mig och lyckas den med det?

Hon är inte rädd för att vara hård i sin kritik men försöker alltid vara rättvis. Hellre skriver hon om det som funkar än om det som inte funkar, och tycker att yngre kritiker ibland inte verkar förstå hur många år av arbete det ligger bakom en bok. Själv skulle hon till exempel aldrig slakta en debutant.

– Nej, aldrig! Istället får man linda in sin kritik för att inte krossa en människa. Jag tycker man måste ta den hänsynen, annars är det så lätt att sälja ut litteraturkritiken för en flashig formulering. Man kan skada om det syns att man tycker det är viktigare att skriva en rolig text än att göra debutanten rättvisa.

Kan vara svårt att byta fot

Även etablerade författare kan vara superkänsliga för kritik. Ingrid minns när hon hade recenserat Livläkarens besök av P.O. Enquist. Efteråt stötte hon på honom flera gånger och jämt påpekade han att hon hade varit så kritisk, trots att hon bara hade haft en enda liten invändning.

– En gång plockade jag fram recensionen för att se vad jag skrivit och den var otroligt positiv, förutom den där meningen där jag var negativ.

Men numera blir vissa författare aldrig omskrivna i negativa termer, även om de förtjänar det, säger Ingrid. Om man tidigare har hyllat en författare kan det vara svårt att plötsligt byta fot. Idag pågår också en debatt om att kritiker är vänskapskorrumperade. Därför undviker hon mingeltillfällen med författare och recenserar ibland hellre översatt litteratur.

– Samtidigt tycker jag att man har ett ansvar gentemot den svenska litteraturen. Den är så liten och det är så få som läser den så den behöver sina kritiker.

Själv läser hon två till tre böcker per vecka och brukar klara av 200 sidor om dagen.

– Att läsa är mitt jobb och jag är tacksam över att jag efter 40 års skrivande av litteraturkritik fortfarande tycker det är lika spännande att öppna en bok. Det är som när ridån går upp på teater: Vad ska jag få se?

Tycker litteraturkritiken ofta är för snäll

Sven Anders Johansson är professor i litteraturvetenskap vid Mittuniversitetet. Han är också litteraturkritiker och sedan januari 2021 litteraturredaktör på Aftonbladet. I mars kom hans essäbok Litteraturens slut ut på förlaget Glänta produktion.

Problemet med recensioner är att de ofta är för formelartade, tycker Sven Anders Johansson. Idealet är att de skrivs på ett nytt sätt varje gång.

Sent i våras när kritikerkåren rasade över Linda Skugges skoningslösa recension i Expressen av Kristina Sandbergs självbiografiska bok om bröstcancer, En ensam plats, var Sven Anders en av få som försvarade den. Medan de flesta av hans kollegor blev chockerade av kritiken tyckte han att den var underhållande och modig.

– Styrkan är att Linda Skugge beskriver svagheterna i boken på ett originellt sätt. Hon är ju dräpande i sin kritik, men om hon nu uppfattar boken som så löjeväckande ska hon förmedla det. Men jag kan förstå reaktionerna, skulle recensioner alltid vara på det där sättet skulle det kanske vara ett problem.

Sedan årsskiftet är Sven Anders litteraturredaktör på Aftonbladet. För honom är inte problemet med litteraturkritik att den är för elak utan tvärtom. Många gånger, menar han, har litteraturkritikerna fel adressat i tankarna, de skriver mer för författarna och sina kritikerkollegor än för läsarna. Det sätter spår i texterna i form av att man inte vill göra någon illa.

– Att det har blivit så här beror förmodligen på att litteraturen är trängd idag. Man befinner sig, om inte på ett sjunkande skepp, så i en krympande bransch där man har en grundläggande lojalitet med den litteratur som man skriver om. Det kan slå över i att man vill vara snäll mot författaren.

En bok förtjänar att tas på allvar

Ett annat problem som han ser är att litteraturkritiken ofta är för formelartad. Först kommer det ett referat av innehållet i boken och sedan ett omdöme om den.

– Det blir lite klichéartat och det tycker jag att man måste försöka komma ifrån. Idealet är att recensioner skrivs på ett nytt sätt varje gång. Man kan inte ha en färdig form som man återanvänder för då blir recensionerna ganska tråkiga att ta del av.

När han själv skriver försöker han i ett första skede skala bort så mycket som möjligt av författarens förutsättningar och ställa sig frågan: Är det här bra eller dålig litteratur, fungerar det? I ett andra skede försöker han balansera kvaliteten mot om det är en debutant eller en etablerad författare.

– I första rummet måste man närma sig texten så förutsättningslöst som möjligt. En bok förtjänar att tas på allvar och kritikerns uppgift är att ha höga krav.Sedan är det klart att man formulerar sig annorlunda om det är en debutant eller en akademiledamot.

I januari i år kom Sven Anders ut med boken Litteraturens slut. Där återkommer han flera gånger till att litteraturkritik också har som uppgift att förmedla en estetisk och litterär erfarenhet.

– I slutändan är poängen med litteratur att jag dras in i en ny värld när jag läser och i bästa fall kastas omkull om det är starkt nog. Litteraturkritik handlar också om att förmedla denna estetiska erfarenhet, oberoende av om det är en debutbok eller klassiker.

Hon gjorde litteraturen synlig

Försommarens debatt kom också att handla om vad det innebär att vara litteraturkritiker. Samtidigt som man helst ska vara uppriktig i sin recension vill redaktionerna ha texter som tränger genom bruset. Skriver man något som sticker ut riskerar man att möta hånfull kritik på sociala medier. Dessutom skapar de osäkra arbetsförhållandena, som det innebär att vara frilans, rädsla för att göra bort sig – man är aldrig bättre än sin senaste artikel.

– Redaktionerna vill gärna ha någonting som är personligt, hellre en krönika än en traditionell och omsorgsfull recension eftersom den skapar mer internettrafk. På så vis är kritiken hotad av uppmärksamhetsekonomin som tidningarna befinner sig i. Men samtidigt ska man inte överdriva det här med klick, trots allt ger kulturredaktionerna mycket plats för bokrecensioner och annan kritik, även om de vet att texterna inte kommer locka horder av läsare, säger Sven Anders.

Tillbaka till Skugges recension så menar Sven Anders att den, hur motsägelsefullt det än kan låta, kanske lyckades få fler personer att bli intresserade av Kristina Sandbergs bok, som annars kanske skulle ha passerat obemärkt förbi.

–Jag vet inte om man kan ta det som exempel på hur en recension borde vara, men man kan försvara texten på de premisserna att Skugge lyckades göra litteraturen synlig och viktig.

Text: Paula Isaksson