Noll27 har mött tre bibliotekarier som befinner sig i olika skeden av yrkeslivet. Vi har pratat med dem om deras syn på sin yrkesroll och om hur utbildningen förberedde dem för deras arbete som bibliotekarie.
Först ut är Barbro Ahlberg, kultur- och bibliotekschef i Lerum. Till sommaren går hon i pension och efter 40 år inom kultur- och bibliotekssektorn konstaterar hon att bibliotekariens roll till stor del är densamma, men samtidigt så helt annorlunda.
– Vi kan anpassa oss så väldigt mycket mer än vad vi tror. Och vi kan göra det snabbt. Och om och om igen.
Att som bibliotekarie vara flexibel och kunna anpassa sig till snabba förändringar, menar Barbro, är den största skillnaden nu mot för fyrtio år sedan. Digitaliseringen är en bidragande orsak till detta, men också samhällsförändringar och inte minst de senaste två årens pandemi.
– Om man hade sagt till mig 1985 att bibliotekarien kommer att sitta på en bänk utanför biblioteksrummet och visa hur man läser böcker och tidskrifter på en telefon, då hade jag trott att det handlade om en sciencefictionfilm, skrattar hon och berättar hur hon under utbildningen fick plugga Riksdagstrycket och lära sig känna igen vissa standardverk och uppslagsverk.
– Idag skulle man ju inte drömma om att lära sig enskilda titlar, möjligen att man lär sig visa standarddatabaser. Men på den tiden fanns inga snabba förändringar med i världsbilden.
Praktik
När Barbro valde att söka till Bibliotekshögskolan hade hon ingen egentlig bild av vad en bibliotekarie gör. Det var studier i socialantropologi och litteratur tillsammans med ett stort intresse för konst och kultur som förde tankarna till yrket. Och att hon gillar ordning och reda. Ett drag hon tror att hon har gemensamt med många bibliotekarier.
– Jag har jobbat som chef sedan 1997 och har gjort ett stort antal rekryteringar, och alla har haft ett visst intresse för struktur och ordning och reda, ler hon.
Att Barbro gjort rätt yrkesval fick hon bekräftat redan under utbildningens första termin och de så kallade fältstudierna, en tid hon minns gav en bra bild av vad yrket innebär och som senare bekräftades i ytterligare praktikperioder. Erfarenheter som verkligen gav henne en chans att se om det var något hon ville jobba med.
– Idag kommer bibliotekarierna ut och tror att det är ett akademikeryrke och så får de göra praktiska saker som att klistra etiketter och sätta upp böcker. Och även om de flesta uppskattar att också göra praktiska saker, vill jag verkligen rekommendera dagens utbildningar att ha någon typ av praktik, säger hon.
Mötesplats
När Barbro började sitt arbete på biblioteket i Lerum 2008 var utbudet av arrangemang begränsat till sagostunder och enstaka författarbesök och teaterföreställningar. Genom åren har hon sett detta utvecklas till att ta allt mer av bibliotekariens arbetstid.
– Alla bibliotek har väldigt mycket mer aktiviteter, nästan som små kulturhus. Mycket av bibliotekariens tid ägnas åt planering av dessa aktiviteter, och jag brukar tänka att vi jobbar med att förmedla berättelser utifrån andra sätt än att bara lägga fram en bok, säger hon och menar att biblioteken idag har en större betydelse som mötesplats.
– Förut var det en bokcentral.
När bibliotekslagen trädde i kraft den 1 januari 1997 bekräftades bibliotekens arbete med bildning, utbildning, upplysning och främjandet av litteraturens ställning. Lagen, menar Barbro, innebar en förändring och blev ett viktigt verktyg i det dagliga arbetet och säkerställde bibliotekens verksamhet med att verka för det demokratiska samhällets utveckling.
– Men synen på bibliotekarien har nog inte förändrats så mycket. Det finns fortfarande en massa fördomar och bilder av bibliotekarier som teknikfrånvända och dammiga bokmalar, trots att vi allt mer är ett serviceyrke och hjälper till med det mesta, inte minst med it-handledning och med att tillgängliggöra det digitala. Och kanske, tillägger hon förhoppnings- fullt, har bilden ändå förändrats lite på grund av detta.
Bild: Sofia Änghede