Jag vet – rubriken kan provocera. I slutet av den här texten framstår den förhoppningsvis som både begriplig och motiverad.
Som anställd vid ett lärosäte som erbjuder utbildningar i biblioteks- och informationsvetenskap, BoI, får jag ibland frågor och synpunkter om bibliotekarieutbildningen. Ofta handlar det om vad blivande bibliotekarier bör kunna och hur de bäst lär sig det. Det är slående hur engagerande frågan om bibliotekariers kompetens är – synpunkterna kommer från vitt skilda håll. Ibland framställs till och med bibliotekariers arbete som svaret på större samhällsutmaningar som att återuppväcka ungas läslust och att stärka medborgarnas digitala kompetens.
Förutom omvärldens förväntningar på yrket finns en intern benägenhet att problematisera yrkesrollen och kompetensen. Den debatten har böljat i decennier i fackpress, e-postlistor och sociala medier. Parallellt bedrivs forskning i syfte att förstå, utmana, rusta och helst inspirera professionen och uppsatsproduktionen vid våra lärosäten vittnar om intresset för professionsnära ämnen bland studenterna. Deras småskaliga forskningsbidrag är snabbfotade och borrar gärna i fältets hetaste frågor.
Debatt och återkommande diskussioner tolkas ibland som att professionen befinner sig i kris. För egen del är jag dock både optimistisk och obotligt nyfiken (forskarens yrkesskada?). Diskussion ser jag som uttryck för bibliotekens betydelse för landets invånare, och intern debatt som ett vitalitetstecken. Få professioner uppvisar sådan gnista! Diskussionsbehovet kan kopplas till yrkets historia; det gångna seklets professionaliseringsprocess, sammanförda yrkesorganisationer, akademisering av utbildningen och inrättandet av ämnet BoI. Professionen är organiserad för kraftsamling, men spänner samtidigt över disparata verksamheter. Som en naturlig reaktion på samhällsutvecklingen, och kanske en backlash för det enande professionella projektet, efterlyses nya kompetenser på biblioteken och mer specialiserade utbildningar.
Ännu en viktig aspekt av bibliotekarieyrkets ställning idag är dess egenskap av välfärdsprofession; ett av de kvinnointensiva yrken som vuxit i den nordiska välfärdsmyllan. Typisk är ambivalensen inför yrkets teoretiska bas, och jämfört med klassiska professioner är välfärdsprofessionerna mindre hierarkiska, mer samarbetande och höggradigt fokuserade på klienten. Erfarenheten säger mig att lyhördhet för användarnas behov och intressen är en starkt lysande ledstjärna för blivande och verksamma bibliotekarier idag, oavsett bibliotekstyp.
Visst låter det fint? Men var medalj har sin baksida. Den utpräglade lyhördheten, engagemanget, och(ofta) idealiteten, kan få bibliotekarier att gå väl långt i sin följsamhet. Att alltid vara beredd att tona ner konkurrenstänkande och professionella anspråk av hänsyn till andras intressen är en hållning som riskerar att bita tillbaks. För en illustration av detta välfärdsprofessionens dilemma kan vi vända oss till barnbibliotekarierna – en grupp som tidigt förknippades med oegennyttigt arbete av typen »kall«. Vi vill ju tro att den bilden tonade ut för decennier sedan, men min forskning om barnbibliotekariers kompetens blev en ögonöppnare.
Studiens deltagare sa sig uppskatta möjligheterna till kompetensutveckling och sitt inflytande över dess innehåll. Men flera bibliotekarier beskrev även otillfredsställelse över de väl fria valen och upplevd avsaknad av styrning av de kunskapsutvecklande aktiviteterna. Snarare än att se den kollektiva kompetensen som en strategisk resurs för arbetsplatsen behandlades kompetensutveckling ofta som en uppmuntrande »löneförmån«. Flera chefer tvekade också inför den intervjufråga som gällde vilka incitament de såg för barnbibliotekariers kompetensutveckling. Svaren handlade om att bibliotekariernas förtroendefulla möten med användarna, i det här fallet läslystna barn, var att betrakta som både drivkraft och belöning.
Förstå mig rätt – förtroendefulla relationer och personlig uppskattning är guld värt i arbetsvardagen, men inte ska vi väl 2022 betrakta professionellt arbete som dess egen belöning? Ett sådant synsätt, med det gamla »kallets« logik strax under ytan, för onekligen tankarna till ideellt och amatöristiskt arbete.
Här finns inte plats för de följdfrågor som behöver ställas. Jag stannar vid att konstatera att den som funderar över hur bibliotekarieyrket kan stärkas för framtiden, bör vara uppmärksam på var gränserna dras mellan professionellt och personligt engagemang. Som företrädare för forskning och högre utbildning vill jag främja en reflekterande yrkespraktik där lyhördheten mot omvärlden kompletteras av forskningsorienterade och proaktiva arbetssätt; en ambition som nog gäller landets alla BoI-lärosäten.
Vad tror ni – finns det anledning att driva diskussionen om bibliotekarieyrkets förutsättningar och framtid ett varv till? Det tror jag.
Jenny Lindberg, Universitetslektor Bibliotekshögskolan i Borås
Bild: Solveig Sandberg
Author Description
