PROFIL – Med passion för litteraturen

PROFIL – Med passion för litteraturen

En kunskapstörstande, gladlynt bibliotekarie som prisats för sitt arbete. Så skulle man kunna beskriva Susanne Joki. Men själv menar hon att hon inte gjort mer än sitt jobb. Litteraturen och samtalen är ju livsviktiga.

Solen skiner i Haparanda. Himlen är blå och trots att det varit plusgrader i några dagar, ligger snön fortfarande djup. Från sitt kök i kedjehuset, berättar Susanne Joki att det är väldigt halt ute. En cyklist i orange jacka och svart hjälm, trotsar väglaget och rullar förbi utanför fönstret i snabb fart.

– Ja, dom är inte kloka, säger hon och skrattar till.

Hon vänder på ipaden för att få en bra bild över den digitala intervjun.

Susanne är född och uppvuxen i Haparanda. Litteraturintresset har alltid funnits, båda föräldrarna läste mycket och hon hade tidigt en önskan om att skriva.

– Men jag tänkte aldrig att jag skulle bli bibliotekarie för jag hade så stor respekt för yrket, och när jag blev vuxen tyckte jag att jag inte var tillräckligt bildad.

Så hon flyttade till Stockholm efter gymnasiet och jobbade inom sjukvården. Men när hon senare kom till Umeå och blev uppmuntrad av en vän som arbetade som bibliotekarie, sökte hon till biblioteks- och informationsvetenskap på universitetet i samma stad, och kom in. Hon återvände till Haparanda 1995 och har arbetat på biblioteket sedan dess.

Litteraturen och språket

Idag har hon huvudansvar för skönlitteratur för vuxna, några fackavdelningar och programverksamhet för vuxna, samt den lättlästa litteraturen. År 2014 startade hon en bokcirkel med litteratur från olika länder, som fortfarande är i full gång. Lite senare gjorde hennes eget skrivande att det också blev en skrivarcirkel, där det skrivs på både svenska och finska och ibland även på meänkieli.

Det märks att språk, och hur vi människor använder oss av det, är ett stort intresse för Susanne. Själv är hon född med tvåspråkiga föräldrar.

– Deras modersmål är meänkieli, men de pratar svenska med mig, så svenska är mitt starka språk. Jag har ju hört meänkieli under hela min uppväxt, men jag har svårt att uttrycka mig på det.

Därför studerar hon nu meänkieli på Umeå universitet i hopp om att någon gång även kunna använda det aktivt.

– I Haparanda är det ju många som är finsktalande. Och sedan 2015 när det kom många flyktingar då hade vi också litteratur på arabiska i bokcirkeln. Det kändes viktigt. Då hade vi en deltagare från Syrien. Samtalsspråket är ju svenska, men han kunde just då inte det, så då pratade vi engelska, översatt till svenska för de som inte förstod så bra.

Efter en tid införde Susanne även poesi i bokcirkeln. Och på Världspoesidagen 2016 höll hon tillsammans med en Haparandabo och två personer från Syrien, en poesiafton på både svenska och arabiska. Det inkluderande tankesättet när det kommer till språk och litteratur, verkar nästan självklart.

– Ja, jag tror att det är det. Sen kan jag ju tycka att det har kommit många andra nysvenskar som jag borde ha jobbat mer med, med lättläst litteratur till exempel, eftersom utbildningsnivån är så olika. Men det är ju det här med tiden.

Det mesta av arbetet med cirklarna sker nämligen på fritiden. Det finns ingen lästid på biblioteket och om Susanne ska hålla ett samtal om en bok och ställa frågor till texten och deltagarna, tar en sådan närläsning alltid lite längre tid.

Vikten av upplevelsen

Men Susanne har inte bara jobbat lokalt, utan även regionalt och nationellt, till exempel genom att bidra med synpunkter i arbetet med att ta fram förslaget till den nationella biblioteksstrategin.

– Jag tyckte inte att det fanns med att det blir något slags möte och en upplevelse, som jag själv tycker är så fint när jag besöker bibliotek. Det kan vara ett möte med en annan människa, att man råkar hitta en bok, att det pågår en utställning man inte visste om, cirklarna som pågår, eller någon programverksamhet. Upplevelsen, att man bara får vara där. Och att man som barn kan komma in och låna en bok utan att någon bedömer eller avkräver dig någonting, som det kanske är i skolan.

Nu har Susannes inspel bidragit till ett eget målområde i förslaget till biblioteksstrategin, som kallas för Samhällets öppna rum.

– Vi är bara så inriktade på nyttan. Det finns ju en nytta med upplevelsen också och det finns en demokratiaspekt i de här mötena, så som det ser ut i samhället nu, att var och en sitter i sin bubbla och bara umgås med människor som bekräftar ens egna åsikter. Vad händer med demokratin när frågor inte kan stötas och blötas och när inte olika typer av människor möts?

Dubbel pristagare

Förra året utsågs Susanne Joki till pristagare av Svenska Akademins bibliotekariepris för sitt arbete.

– Ja, jag blev ju rätt så förskräckt, säger hon med ett skratt.

– Jag vet inte om det beror på att det är jobbigt att uppmärksammas, eller rädslan att det kommer att ställas krav på mig som jag inte kan leva upp till, funderar hon.

Två år tidigare fick hon ett annat pris för sitt arbete, Aurorastipendiet, som delas ut i Norrbotten. Det var lite lättare att ta till sig, eftersom hon arbetat länge i regionen.

– Men jag har märkt att jag kan ha lite svårt att få beröm, eller bli uppmärksammad på det viset. Det handlar inte om någon falsk blygsamhet, utan kanske det här att jag ju är väldigt intresserad av litteratur, och att det är så självklart för mig. Det är väl inte så märkvärdigt för mig eftersom det ändå är ett så stort intresse.

Hon poängterar att hon verkligen uppskattar och är hedrad över utmärkelserna, samtidigt som det är lite skrämmande. Formuleringarna i motiveringen till de båda utmärkelserna innehåller ord som outtröttlig, inspirerande, enastående medarbetare, finkänslighet och brinnande intresse.

Susanne tystnar när hon hör dem igen. Så kommer ett leende.

– Men visst kan jag tänka, tar dom inte i lite för mycket nu.

– Jag har inte särskilt mycket behov av bekräftelse. Och så märker jag om människor uppskattar det jag gör och min person. Jag behöver egentligen inte orden. Men naturligtvis blir jag ju glad. Och jätteglad har jag blivit över alla som blivit glada för min skull.

Samtal och möten

Litteraturen är livsnödvändig för henne. Kanske är det därifrån hennes engagemang i biblioteksfrågorna kommer, resonerar hon. Det är också litteraturen som motiverar henne, att få vistas koncentrerat i samlingarna och bokstavligt talat vara omgiven av böckerna. Men också samtalen om litteratur och mötena med besökarna och cirkeldeltagarna.

– Där hoppas jag kunna stimulera till mer läsning och kanske annan läsning. Ibland kan jag ju bli lite nedslagen när jag ser oroväckande tendenser när det gäller läsandet, men när jag jobbar med cirklarna så kan jag känna att det finns ett visst hopp. Men jag är ju bekymrad när det gäller de yngre.

Susanne är eftertänksam och precis i sina ord när hon funderar över bibliotekets och samhällets framtid. Fokuset på barns läsning och läsande förebilder är viktigt, så att inte läsandet fortsätter minska, menar hon. Det är också nödvändigt att ta vara på de digitala möjligheterna så att biblioteken kan möta en ny digital generation. Men det måste finnas en balans mellan det digitala och det fysiska, det mellanmänskliga mötet får inte gå förlorat.

– Det kanske inte är bibliotekets uppdrag att bota ensamhet, men det är inte bra för den enskilda människan med ofrivillig ensamhet, inte heller är det bra för samhället med ensamma människor. I slutänden är det inte bra för demokratin.

FAKTA

Namn: Susanne Joki

Ålder: 56

Familj: Vuxen son

Bor: Haparanda

Gör: Folkbibliotekarie på biblioteket i Haparanda

Intressen: Litteratur, musik, motion. På grund av pandemin är livet inte riktigt som det brukar vara. För att få in lite glädje i kroppen, dansar jag för mig själv en stund varje dag.

Senast lästa bok: In i smärtan, av Kristoffer Flensmark. Den har en fantastisk dialog. När jag rekommenderar besökare så brukar jag ta upp Kjell Westö. Han kommer från Helsingfors och hans böcker finns översatta till finska. Det är en njutning att vistas i Kjell Westös språk.

En bok i taget eller många på gång samtidigt: Många!

Bild: Pia Tohveri

 

Author Description

Evelina Westergren

Evelina Westergren, Journalist
evelina.westergren@noll27.se
0700-81 65 71

Västra Götalandsregionen Förvaltningen för kulturutvecklng

Postadress

Regionens hus
405 44 Göteborg

Besöksadress

Bergslagsgatan 2
411 04 Göteborg

Telefon

031-333 51 00 (växel)
010-441 42 00 (växel)

E-post

redaktionen@noll27.se
Tillgänglighet