Jag tycker om att läsa, säger pojken.
Han berättar att han inte har några böcker hemma. Han har lärt sig att läsa i skolan. Böckerna har han hittat i skolans bibliotek. Han tycker det är knepigt när bibliotekarien är borta och biblioteket är stängt. Det är där han hittar sina böcker att läsa och han önskar att det är öppet jämt.
För mindre än sextio år sedan kunde den lille killen gå nerför trapporna i hyreshuset rakt in i bibliotekets filial. Den låg på bottenplanet i samma hus som pojken bodde i. Dit gick han för att läsa och för att låna böcker. Ibland smög han sig in för att lyssna till författarsamtal. Trots att han var liten uppskattade han de här samtalen. Han ville se en författare. Idag är han själv författare. Sextio år är inte länge sedan. Det kan tyckas vara en helt annan tid. Det var en tid då vägen till böckerna var kort. Även för den som inte hade böcker hemma. Samhällets bokhyllor fanns i närheten.
Själv är jag uppväxt på förortens bibliotek. Dit smög jag mig som barn. Där läste jag mig läskunnig, fick upptäcka min vetgirighet och dess hunger samt att det fanns oändligt mycket att ta reda på. Tröskeln in i biblioteket var låg men tröskeln mellan barn och vuxenlitteraturen övervakad. När jag slutligen fick tillåtelse av bibliotekarien att överskrida det osynliga hindret var lyckan fullkomlig. Ingen frågade mig om mina föräldrars bokhyllor. Inte en gång drogs parallellen till vilka bokhyllor jag hade hemma. Jag fick aldrig frågor om mina föräldrars läsning. Jag fick frågor om de böcker jag ville läsa. Det var tider det.
Skolan hade böcker, läraren högläste, vi läste och så hade vi biblioteken som fanns i vår närhet. I den välmående tiden hörde bibliotekens bokhyllor till de självklara. Samhällets bokhyllor fanns där jag växte upp. Jag behövde inte blotta mina föräldrars sociala rang eller för den delen luta mig mot mina föräldrars bokhyllor. Jag kunde läsa för det fanns att läsa. Jag hade precis samma möjligheter som pojken i flerfamiljhuset, han som kunde springa i strumplästen ner till biblioteket i samma hus som han också åt sin middag och kröp ner i säng för att sova. Barn läser om de kan! Då kunde jag läsa. Då kunde pojken läsa. Det handlade om att böckerna fanns där vi fanns. Vägen till böckerna var kort.
Jag har rest kors och tvärs i Sverige i läsfrämjandets tjänst. Jag har letat efter böckerna. Det är lite si och så med var man kan hitta dem. Där bokhandeln slagit igen kan ett litet urval av böcker samsas i en ställning för reklamtidningarna. Attraktivt är det inte. Böckerna låter inte tala om sig, inte heller för sig. De ser mer ut att vara ditforslade i ett sista försök att påminna om att de finns. Det är nästan en lättnad att se biblioteksbyggnaden. Biblioteket sticker ut som ett utropstecken. Här finns att läsa! Här är böckerna, tidningarna och kanske också en plats att läsa på. Tonåringar kan hänga över böckerna en stund. Biblioteket är avgörande för att läsandet skall bli något för alla. Biblioteket är en framtidsplats också för den som inte läser men en dag kanske vill göra det.
Sverige är ett välmående land. Ändå är det så fattigt. Den stabila grund som både läsförmåga och ett fortsatt läsande innebär för den enskilde såväl som för samhället har urholkats. Grunden är inte stabil. De grundläggande färdigheterna är inte på plats, skolbiblioteken är för få och den påtvingade hastigheten att lära för hög. Ansvaret för läsförmåga och läslust vilar på den enskilde som får höra att uppdraget är ditt och »Du måste läsa« men som i samma anda får höra att föräldrarna inte duger eftersom de inte läser och har brister då de inte dignar av böcker. Vägen till boken måste främjas, förklaras och försvaras. Ett skolbibliotek med, inte en utan två skolbibliotekarier, gör vägen kort till biblioteket i samhället. Som pojken i skolan, han som tycker om att läsa berättar att det är samhällets bokhyllor som möjliggör för hans läsande både idag men också för imorgon.
Det är samhällets bokhyllor som banar vägen.
Anne-Marie Körling
Lärare, författare och läsfrämjare
Bild: Hugo Thambert
Author Description
