Ellen Strömberg är finlandssvensk författare och debuterade 2018 med vuxenromanen Jaga vatten. Året därpå blev det ytterligare en roman för vuxna, Klåda. Dessa följde hon upp med de två barnböckerna Lilla lite flyttar in (och ut!) och Maggan året runt, 2022 publicerade hon sin första ungdomsroman, Vi ska ju bara cykla förbi, som hon vann Augustpriset för. För samma bok har hon också nominerats till Nordiska rådets barn- och ungdomslitteraturpris 2023.
Det visade sig ganska snabbt att jag älskade böcker som barn. Mina föräldrar var alltid stöttande angående den saken, men vi köpte inte böcker. Dels för att vi inte hade några pengar, men också för att böcker: finns ju på biblioteket. Alltså älskade jag också biblioteket.
Bibblan var det enda rum jag visste som tystade allt annat. Det var inte bara samtalsvolymen som blev en annan, allt det som ropade i mig stannade på utsidan. Där fanns alla världens historier och tyngden av dem lade sig som ett tyngdtäcke över mig.
Varje onsdag var det lilla biblioteket på vår skola öppet och däremellan körde pappa mig till stora bibblan. Där fanns mer böcker, fler böcker. En dröm blinkade till i mig när jag såg bibliotekarien packa upp nyanlända böcker där. Jag såg skymten av nåt.
En senare period i livet, som 20-nånting, var jag utan jobb. Utan jobb och pissigt deprimerad. Dagarna, när jag egentligen skulle söka jobb och fylla i alla blanketter en arbetslös ska, fördrev jag med att läsa romance på biblioteket. Jag satt hela dagar där och ganska snart lärde jag känna de andra stamkunderna. Inte så att jag någonsin pratade med nån av dem, men jag började känna igen dem. Sjukpensionären med vattenkammat hår som läste Agatha Christie, den stressade studenten, damen med hatt och dramaten-vagn. Barnen som fnissande slog upp något. Bibblan var ett vattenhål för oss alla.
Jo, en av dem pratade jag faktiskt med. En nyanländ kille från Afghanistan som ville gifta sig med mig. Han upprepade förslaget flera gånger, eftersom vi sågs nästan dagligen. Det blev aldrig nåt giftermål, men inom mig blinkade drömmen till igen. Lite starkare den här gången. Det handlade inte om äktenskap, men att få vara med och göra skillnad, fylla på vattenhålen vi alla samhällets olycksbarn, av olika anledningar, sökte oss till. Idealisten i mig var stark på den tiden.
Jag var författargäst på ett bibliotek för ett par år sen. Det var ett ställe jag inte hade varit på innan och bibblan låg i en gammal brandstation. När jag frågade vad som fanns i garaget, öppnade den stolta bibliotekschefen dörren dit. Där var den, den blinkande drömmen.
Den fullkomligt vibrerade när jag steg in i bokbussen.
Och så, för inte alls länge sen, såg jag en annons om att det söktes personal till en bokbuss i norra Sverige eller Norge, minns inte exakt.
Jag minns bara drömmen som till slut öppnade sig helt, vecklade ut sig som en spelande tjäder, lekte och for runt i mig.
Jag, med min ensligt belägna bokbuss, skumpandes genom landskapen. Människorna, böckerna, jag och – får man ha husdjur i en bokbuss? Oavsett, jag kunde se det framför mig. En och annan och små ljusslingor runt de få hyllorna – hyllorna som jag skulle kurera. Oj, vad jag skulle vara bra på det! Lägga på minnet att Håkan, 56, verkar vara inne på biodynamisk odling och kompostering. Att Shirin, 16, behöver få läsa om olycklig kärlek. Men Päivi, 82, hon behöver mest nån att prata med.
Det skulle jag också ha tid med. Jag skulle bjuda på kaffe ur min termos och Päivi, hon har ju bakat bullar. Jag har inte hjärta att berätta att dom mest smakar jäst, så jag tackar och tar emot och slänger dem till fåglarna nästa morgon. Det är tyst och kargt och kallt i landskapen runt om mig. Men vackert.
Inne i bokbussen spelar radion. Eller en ljudbok! »Veckans ljudbok« kunde jag ha i högtalarna, så fick kunderna smakprov på nåt när de kom in. Det ska jag komma ihåg.
Kanske är det fortfarande ett tyngdtäcke jag behöver.
Kanske läste jag för många böcker av typen »den lilla bokhandeln vid den lilla byn med den lilla katten« dom där långa dagarna som arbetslös tjugoåring.
Kanske är jag fortfarande mest bara idealist.
Men den spelar i mig än, drömtjädern. Ni vet tjädrar, dom ger sig inte.
De klickar och grymtar och sjunger.
Ellen Srömberg
Bild: Jennifer Granqvist
Author Description
