Demokrati är inte enkelt. Att en demokrati ska fortsätta fungera bra av sig självt är inte självklart. Miljontals små viljor utser representanter som sedan enas någorlunda och ser till att få ihop något som förändrar samhället, inte nödvändigtvis till det bättre. Demokrati är bråkigt. Krångligt. Långsamt. Mitt i detta krångel befinner sig biblioteken, som ska »verka för det demokratiska samhällets utveckling genom att bidra till kunskapsförmedling och fri åsiktsbildning«. Antalet människor som lever i demokratier är på nedgång i världen och i de som finns är ifrågasättande av demokrati vanligare nu än tidigare. Dessvärre är det ju så förvirrande att det i en fungerande demokrati också måste finnas plats för ifrågasättande av det rådande styrelseskicket. Biblioteken måste hitta sätt att fungera i denna paradox, och jobba med den – inte trots den.
Egentligen är väl bibliotek ett medel för att demokratin ska fungera – man arbetar för att skapa ett mer jämlikt samhälle där alla har samma möjligheter att få tillgång till kunskap och kultur. Ofta är rollen som »demokratins skattkammare« självpåtagen, och stolt buren, men det har blivit en svår roll att ta utan att samtidigt bli en kulturpolitisk slagpåse. Bibliotek är fantastiska i sitt omfamnande av alla åsikter, kulturer och typer av människor. Tyvärr innebär denna öppenhet också en gränslöshet som kan vara svår att hantera. Behovet av bibliotek som pysventil för spänningar är större än någonsin i ett alltmer polariserat samhälle. Det är viktigt att det finns platser där meningsmotståndare kan mötas i konstruktiva konflikter, i stället för att det blir slagsmål på torget. Men hur ett sådant gränslöst rum ska fungera i praktiken, och hur någon ska palla med att jobba där, är inte helt självklart.
Det är just det som har satt bibliotekens demokratiska funktion i spel de senaste åren. Befolkningen har behov av öppna rum, av samhällsservice, av mötesplatser, men i takt med att allt fler aktörer har stängt igen och dragit ner har biblioteken stått kvar och börjat skälva. Bibliotek har tagit på sig fler och större roller utan att få utökad budget för att möta en sådan utveckling. Det är inte ens säkert att de aktörer som dragit ner på sin service vet om att biblioteket nu tagit över som resebyrå, debattarrangör, kopieringstjänst, ungdomsgård, it-stöd, medborgarkontor, bank, arbetsförmedling, socialkontor och migrationssamordnare. Om biblioteket löser alla problem (nåja) – varför ska någon annan gå in och ta ansvar då? Biblioteken gav samhället lillfingret, och det tog hela handen. Som följd har biblioteken blivit stökigare, personalen tärd, och uppdraget betydligt mer oklart.
Trots att bibliotekens värde ligger i deras öppenhet är det där skon nu klämmer. Kan biblioteket fortsätta vara ett lika öppet rum i dagens samhälle? Är personalen med på vad det innebär? Finns det resurser, kompetens och beredskap att försvara bibliotekets verksamhet, eller hantera extrema politiska åsikter i biblioteksrummet? Finns det strategier, och konkreta aktiviteter, som tjänar till att främja fri åsiktsbildning? För att biblioteket inte ska tappa trovärdighet som demokratisk institution, och i förlängningen bidra till ett tappat förtroende för demokratin som helhet, måste det demokratifrämjande arbetet in i verksamhetsplaneringen på ett mycket mer konkret plan. Det kan inte innebära att stänga dörrar, och hålla vissa åsikter utanför rummet, av rädsla för konflikt. Verksamheterna måste vara uppbyggda på ett sätt som tillåter utbyte mellan alla de meningsmotståndare som finns utanför dörrarna, i samhället. För att kunna jobba aktivt med att värna demokratin, och samtidigt upprätthålla en god arbetsmiljö, krävs ett större erkännande av vilka problem som ställer bibliotekets demokratiska funktion på sin spets idag.
Kajsa Lunde
Konsulent bibliotek med inriktning MIK och demokratifrågor
Förvaltningen för kulturutveckling, Västra Götalandsregionen
BILD: Privat
Author Description
