STOCKHOLM Han har blivit omtalad som en Googlekramare. Men för Pelle Snickars är Googles stora bokprojekt en del i att göra vårt kulturella världsarv mer tillgängligt. Han ser digitaliseringen som en del i en demokratisk utveckling. En utveckling som också väcker frågor kring ett nationalbiblioteks roll i dagens mediesamhälle.
Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga biblioteket, har under den senaste tiden tagit plats i offentligheten kring frågan om digitaliseringen av vårt kulturarv i form av litteratur, foto och film. Inte minst har han i ett antal artiklar i Svenska Dagbladet argumenterat för Google Books-projektet och de möjligheter digitaliseringen innebär. En argumentation som till stor del handlar om att det finns få offentliga institutioner som kan mäta sig med Googles resurser i fråga om att digitalisera böcker.
– Skalan och kvantiteten i deras projekt är det stora. Det finns inte på kartan att KB skulle begära en halv miljard av utbildningsdepartementet för att driva ett digitaliseringsprojekt. Det är klart att jag kan se problem med att ett privat amerikanskt företag går in och skannar vår litteratur. Men om de inte gör det så händer nästan inget. De här pengarna finns inte och då kommer vi ingen vart, säger han.
Förutom de upphovsrättliga dispyterna har också Googles bokskanningsprojekt fått kritik för att det ger Google mer eller mindre monopol på det litterära kulturarvet. Det finns en maktaspekt, som kritikerna hävdar kan underminera just tillgängligheten. På pappret är idén att det ska vara fritt för medborgarna, men att institutioner ska betala en avgift. Det är i dagsläget inte helt klart hur det slutligen kommer se ut. Men även om Pelle Snickars ser att monopolställningen kan bli ett problem, är han ändå inte orolig för att Google plötsligt skulle utvecklas till världens största internetbokhandel.
– Google är ett intressant fenomen på nätet. Det är klart att det är ett kommersiellt kapitalistiskt företag. Men alla använder det varje dag utan att betala en spänn. Det är ett företag som funkar på ett annat sätt och har en mer altruistisk karaktär. Sedan ska vi komma ihåg att det inte är några små collegebibliotek i Midwest som är med i det här samarbetet. Vi pratar om Harvard University Library. De har insett att de inte kommer någon vart om de inte får hjälp, säger han.
Ett svart hål
I dagsläget digitaliserar KB olika medier, framför allt audiovisuella, men också tryckt material. Nyligen ingick man även ett avtal med författarförbundet om att digitalisera en del av det svenska kulturarvet i form av ett antal 40-talistförfattare. KB har också sökt projektmedel för att digitalisera stora delar av 1600-talstrycket.
– Det är inte så att KB inte har gjort något. Man har gjort mycket. Bokmässigt är det spridda nedslag, som har digitaliserats. Pressmaterial däremot finns det ungefär 200 000 sidor. Problemet är att det inte finns system för att länka upp det. Vi har både fotografier och kanske 100 000 sidor pressmaterial till som ligger och skvalpar. Det så kallade svarta hålet på KB. Det är att nå ut som har varit problematiskt, att göra gränssnitt. Det är därför jag själv har argumenterat för att man ska ta hjälp av systemen som finns. Vi har nu en Youtubekanal med lite klipp. Jag försöker rodda ett samarbete med Flickr att lägga ut en del av materialet där. Det handlar om att utnyttja befintliga system i brist på egna, men också dra nytta av de allra mest populära sajterna på webben. Man kan säga generellt, utan att var allt för kritisk, att KB som nationalbibliotek har väldigt länge varit en bokorganisation. Den informationsteknologiska infrastrukturen har varit tämligen eftersatt. Det är ingens fel direkt. Det har helt enkelt inte funnits de behoven. Men nu plötsligt när man inser att det här kommer, så måste man göra allt från början och KB är på gång, säger Pelle Snickars.
Det digitala nationalbiblioteket
Det sker idag en uppbyggnad av en nationell infrastruktur inom ramen för KBs arbete med nationell samverkan. Inte minst genom att Libris nu utvecklas till en slags nationalkatalog för biblioteken. Där har man också anammat idén om att utnyttja nätets befintliga kanaler. Exempelvis kan vissa äldre avhandlingar fås i fulltext via en länk till Google Books, två klick bort från en sökning. Även om det tas steg i en digital riktning ser Pelle Snickars också ett behov av en konkret utarbetad digitaliseringsplan. Inte minst mot bakgrund av det nya uppdraget. I botten tangerar frågan om vilken roll man som nationalbibliotek ska ha. Pelle Snickars jämför här med Library of Congress, som är tio gångar så stort och har tio tusen gånger mer material på sin webb.
– Det är en annan inställning till hur man ser på det här, praktiskt, men också konceptuellt. Nätet är den primära källan för access till deras material. Man har skiftat. Byggnaden finns kvar, men det är sajten som är den centrala accesspunkten. Jag försöker driva på de här frågorna. Men vad det också handlar om är: Vad är ett nationalbibliotek? KB är inget nationalbibliotek. Det är ett bibliotek i Stockholmsregionen med lite studenter från Stockholms universitet, Södertörn och ett antal forskare, säger han något ironiskt.
– Jag har ju själv suttit där och skrivit min avhandling.
Men han ser också att det nu finns en stark potential att faktiskt bli ett nationalbibliotek i en vidare geografisk mening, åtminstone i någon slags digital geografi.
– Man kan lägga ut material och forskare även i Göteborg kan se att det finns där. Jag behöver inte åka till UB, utan plocka hem boken från sajten. Digitaliseringen handlar också om hur man ser på sin egen roll och hur man väljer att definiera sig själv. Det stora problemet med den här typen av institutioner är att de ska upprätthålla den analoga verksamheten, den gamla och så ska man addera det digitala. Det räcker inte riktigt resurserna till för och den svenska statsapparaten är ganska trög. Tittar man ut i Europa. I de länder där man har sjussat in ordentligt med pengar, som Norge, Holland eller Frankrike, får man också ett oerhört försprång och kan sätta fart med att utveckla den digitala domänen, säger Pelle Snickars vidare.
En audiovisuell spjutspets
Den svenska regeringen har i dagsläget ett direktiv från EU om att aktivt medverka i Europeana, som ska bli en portal för europeiskt kulturarv. Från svensk sida håller man i linje med detta på att utarbeta en digitaliseringsstrategi och på vissa områden ligger Sverige redan långt framme.
– På det audiovisuella området ligger vi inte efter alls, där är vi snarare en spjutspets. På andra områden är man också långt framme. Riksarkivet har exempelvis digitaliserat mycket av det material som släktforskare ägnar sig åt. Men när det gäller digitaliseringen av bokarvet har man inte kommit loss. Juridiska spörsmål kommer in här också. Men många av de här juridiska frågeställningarna har ingen som helst bäring för det som generellt är före 1900. Det tillhör den kulturella allmänningen och det är bra att köra, säger Pelle Snickars.
Den digitala kulturen
Han talar vidare om att mycket av det som skapas i dag har en digital utgångspunkt, att kulturen i någon mening har ”det digitala” som defaultvärde. Han ser inte digitaliseringen som ett mål i sig ur ett forskningsperspektiv. Snarare handlar det om att tillgängliggöra och använda data för att komma fram till ny kunskap. Men för att skapa bättre tillgänglighet och generera ett nytt vetande, måste material av olika slag finnas i digital form. Det krävs därför, enligt Pelle Snickars, en snabbare omställning från analogt till digitalt.
– Generellt kan man säga att bibliotekssektorn har varit ganska dålig på att ställa om. Folkbiblioteken har varit bättre i sina satsningar att bredda utbudet med dataspel och annat. Detta har också mött oerhörd kritik från folk som menar att biblioteken bara ska innehålla böcker. Detta är en förståelig hållning, men också djupt konservativ. Boken kommer inte att försvinna, men olika typer av elektroniska medier kommer tveklöst att ta över. Olika typer av innehåll distribueras idag på olika plattformar. Nu har vi lanseringen av Ipad, som nog kommer vara ett större steg än tidigare till att man börjar läsa på platta. Det kan handla om böcker i viss mån, men det handlar även om annan typ av läsande, tidskrifter, tidningar som gradvis kommer fasas över in i den digitala domänen. Det är en utveckling som egentligen redan är här. Om man tittar på Göteborgs-Posten eller andra tidningar, så är de digitala filer. Sedan måste man trycka ut dem på papper och det är jättedyrt. De skulle kunna distribuera ut den på ett mycket effektivare sätt. Jag tror mediehistorien lär oss att ny kommunikation inte ersätter den gamla i ett klick. Det kommer att finnas olika medieformer parallellt under en längre tid. Men en gradvis förskjutning över till det digitala har egentligen redan skett. Om man ur ett biblioteksperspektiv skulle säga att det här vill vi inte vara med på, då gräver man sin egen grav på sikt, framför allt för en yngre generation, säger han.
En demokratisk aspekt
Det finns även, enligt Pelle Snickars, en demokratisk aspekt av hela digitaliseringsutvecklingen. En aspekt, som i viss mening också den väcker frågor kring KBs roll som nationalbibliotek utanför den akademiska världen.
– KB företräder egentligen, enligt regleringsbrevet, forskarna. Men ser jag till min egen situation så vacklar jag lite. Jag ser mig själv som forskare. Men jag instämmer också i att det inte är institutionen som ska bestämma vad vi skall lägga ut. Det finns en massa initiativ runtom i landet där man lägger ut material och får en väldigt fin dialog med medborgarna. De skriver vad fotografier innehåller. Det är väldigt demokratiskt. Även om jag är forskare, menar jag att det här är skattefinansierade institutioner och de är till för alla svenska medborgare. Min rent personliga hållning, som folk på utbildningsdepartementet möjligen inte delar eller vill att man ska propagera för, handlar om att tänka bredare. Problemet med de här frågorna är att om KB säger att man vill ha 20 miljoner för att digitalisera svensk dagspress och den grupp vi riktar oss emot är typ 20 professorer i humaniora, så är det inget argument. Det är helt enkelt inget politiskt argument för att kunna driva den här frågan. Däremot om man säger att vi ska digitalisera för medborgarna, för sjundeklassare som ska göra specialarbeten, för gymnasisterna och forskarna, då handlar det istället om två miljoner potentiella användare. Det blir en helt annan sak, säger Pelle Snickars.
Author Description
