Inspiration och kunskap mot fördomar

GÖTEBORG Kan Ferlin vara en kurdisk mans poet? Vad menas med boutique multiculturalism? Och varför peka med ett låtsasfinger i Torahrullarna?När projektet Det mångspråkiga biblioteket höll inspirationsdag på Världskulturmuseet i Göteborg pendlade frågorna mellan högt och lågt. Men allt handlade om att sätta ljuset på fördomar och om att skaffa sig kunskap för att inte stelna i sitt sätt att tänka. 

  

– Jag mötte en man på tåget för ett tag sedan. 

Så inleder journalisten och författaren Mustafa Can en berättelse som han framförde under under den inspirationsdag som anordnades i Göteborg tidigare i veckan, som en del av projektet Det mångspråkiga biblioteket. Projektet drivs av Kultur i Väst med bidrag från Europeiska socialfonden. Syftet är att utveckla kompetensen på folkbiblioteken så att de kan bli ännu mer av interkulturella mötesplatser. 

Mötet på tåget
Mustafa Can satt och förberedde en essä om Nils Ferlin och hade flera böcker av författaren liggande bredvid sig. Mannen frågade varför och Mustafa berättade att han identifierade sig starkt med enslingen Ferlin. Hans författarskap betydde mycket för honom när han som ung invandrad kurd i Sverige kände sig annorlunda och ville förstå Sverige. 

– Jag sa att Nils Ferlin var min poet, men mannen svarade att ”nej, han kan inte vara din poet, för han tillhör det svenska kulturarvet”, berättar Mustafa. 

Det visade sig att mannen sympatiserade med Sverigedemokraterna. Trots att Mustafa Can påpekade att han faktiskt levandegjorde det svenska kulturarvet genom att skriva om Ferlin, så upprepade mannen att läsandet av svenska poeter och författare inte gör en kurdisk man det minsta svensk. 

– Det är så nationalister gör – de åberopar svunna tider för att utesluta andra, säger Mustafa Can. 

Själv använde han böcker om samma svunna tider för att förstå sitt nya land och lära sig en oklanderlig svenska. 

– Jag levde med drängar och pigor och Amerikaemigranter. Med hjälp av de stora författarnas romanpersoner och miljöbeskrivningar kunde jag göra det här landet till mitt, säger han. 

Vems är hembygden?
Jan Nordwall, generalsekreterare för Sveriges Hembygdsförbund, skrev i höstas en debattartikel i Aftonbladet där han tog avstånd från Sverigedemokraternas bild av hembygden och det svenska kulturarvet. ”Grupper som närs av främlingsrädsla projicerar sina drömmar om en ren och okomplicerad värld fri från sociala problem, segregation och konflikter på hembygdsrörelsen som om gamla tider vore värda att sträva efter.” 

– Vi inom hembygdsrörelsen vill visa att kulturarvet är inkluderande, att det hela tiden formuleras om. Så kommer det här gänget, Sverigedemokraterna, och säger att vi är ni! Det känns viktigt att markera att vi inte ställer upp på deras bild av svensk hembygd, säger Jan Nordwall. 

På inspirationsdagen talar han om möjligheterna till möten över gränser genom arbetet med kulturarvet. 

– Hembygdsrörelsen är en tillgång, levande och i rörelse. På hembygdsgårdarna möts man i det praktiska arbetet. Biblioteken har också en viktig roll, som mötesplatser för diskussioner om kulturarv och hembygd, säger han. 

Viktigt att analysera diskurser
Har man en konservativ syn på mångkultur, som mannen Mustafa Can mötte på tåget förmodligen hade, så ser man kultur och etnicitet som något fast och oflexibelt. Men enligt Kerstin von Brömssen, lektor i religionsvetenskap vid Göteborgs universitet och en av talarna under inspirationsdagen, så visar forskning att både kultur och etnicitet är något som förändras och utvecklas, och alltså inga konstanter. Därför tycker hon också att man ska vara försiktig med att använda just de orden, eftersom de i sig kan ha en konserverande effekt. 

Kerstin von Brömssen betonar vikten av att känna igen olika diskurser när det talas om mångkultur. En diskurs kan förklaras som en diskussion med vissa givna begrepp och uppfattningar som hänger ihop. Kerstin förklarar att det till exempel finns en diskurs om massinvandring, som ofta används av nationalister. 

– Det är en politisk diskurs som inte stämmer. Inte heller uppfattningen att Sverige tidigare varit homogent stämmer. Det har alltid funnits strömmar av människor som rört sig in och ur landet. 

Diskurser kan ha fallgropar, förklarar Kerstin. Den liberala mångkulturalismen betonar allas lika värde och individens kraft, men glömmer lätt att ta hänsyn till faktorer som klass, genus och sexualitet. Den vänsterliberala mångkulturalismen betonar istället just de faktorerna, men riskerar istället exotism och vad man kallar boutique multiculturalism. 

– Där har vi Hammarkullekarnevalen, till exempel, där ”svensksvenskarna” åker ut i förorten och tittar på ”de andra”, säger Kerstin von Brömssen. 

Den kritiska mångkulturalismen tar istället sikte på att nedmontera skillnaderna mellan vi och de andra, genom att betona språkets roll för hur vi tänker och belysa maktaspekter av indelningen i ”vi och de”. Transkulturalitet är ett innebegrepp bland antropologer just nu, berättar hon. 

– Barn som har rötter i olika länder, är flerspråkiga och kanske tillbringar långa sommarlov i andra länder kan kallas transkulturella. Det är intressant att fundera över på vilka sätt transkulturalitet är en tillgång. 

Kerstin von Brömssen rekommenderar boken ”The multiculturalism backlash” av Steven Vertovec och Susanne Wessendorf, för den som vill läsa mer om ämnet. 

En multireligiös resväska 

Studieförbundet Sensus har en väska full av saker som alla har anknytning till de sex världsreligionerna. Marcus Nilsson från Sensus dukar upp alla sakerna på ett bord på övervåningen på Världskulturmuseet och berättar levande och kunnigt om de olika religionerna. En väckarklocka med muslimska böneutrop, en torahrullepekare i form av en metallhand och en brödstämpel från den grekisk-ortodoxa kyrkan. Vi får gissa vad de olika föremålen används till och varför. 

– Den här pekaren använder man när man läser Torah-rullarna, för att man inte ska peka med smutsiga fingrar i den heliga skriften, berättar Marcus bland annat. 

Helen Hinkelsdal, som jobbar på SFI i Tranemo, får prova en brun slöja. Förändringen är häpnadsväckande att bevittna. 

– Oj, vad annorlunda, säger någon i publiken. 

Boende bidrar på biblioteket
På Biskopsgårdens Bibliotek har de boende fått mer att säga till om. Tack vare ett EU-projekt i Immigrantinstitutets regi har man tagit till vara mer av den kompetens och de idéer om biblioteksverksamhet som de boende har. En mångkulturell referensgrupp med engagerade Biskopsgårdenbor har bidragit till att man startade en mängd olika aktiviteter på biblioteket av och med boende; ett språkkafé, en konsthörna där boende ställer ut sina verk och ett stickkafé, bland mycket annat. Damerna som satt och stickade på biblioteket visade sig ha en god effekt på stämningen på biblioteket, berättar Randi Myhre, projektledare från Immigrantinstitutet.

– Det var lite stökigt bland ungdomarna på biblioteket ett tag och vi talade om att kalla in väktare. Men när de här stickande damerna satt där under två veckor, så lade sig ett lugn och ungdomarna drogs dit för samtal. 

En av medlemmarna i referensgruppen är Behrouz Assadi, som har bidragit till att koppla samman aktiviteterna på biblioteket med närradion i Biskopsgården, där han är aktiv. Han har sin uppfattning om engagemang i närmiljön klar. 

– Man kan inspirera om man är med, inte om man sitter hemma. 

Goda exempel på samarbete
I en tid där främlingsfientligheten letar sig in i de fina salongerna blir det allt viktigare att vässa argumenten för ett öppet och tolerant samhälle, menar projektledaren Lisbeth Stenberg från Kultur i Väst. Det mångspråkiga biblioteket vill lyfta fram goda exempel på mångkulturella samarbeten mellan bibliotek och andra aktörer, som Sensus religionsväska eller Biskopsgårdens referensgrupp av boende. Biblioteken har många besökare med utländsk bakgrund, och är en naturlig mötesplats. 

– Vi måste samla krafterna mot fördomar och där har biblioteken en viktig uppgift, säger Lisbeth Stenberg, projektledare.