Mångkultur – vad är det?

Ytterst handlar det om demokrati och social rättvisa. Det skriver Kerstin von Brömssen, universitetslektor i religionsvetenskap på institutionen för litteratur, idéhistoria och religion vid Göteborgs universitet här i en text om det omdiskuterade begreppet mångkultur.

Bild på Kerstin von Brömssen

Kerstin von Brömssen skriver om begreppet mångkultur

”Mångkultur”, säger en del kritiker, är bara lite andra tapeter och ett större urval från menyer på restaurangerna. Det är sådana ståndpunkter som forskare kallar ”boutique multiculturalism” eller ”radical chic”. Men genom händelser som de danska Muhammed-karikatyrerna, mordet på Theo van Gogh i Amsterdam, London-bombningarna 2005, de franska förorterna i brand och nu senast genom självmordsbombaren i Stockholm upplever vi att ”mångkulturella” frågor (eller hur vi nu väljer att benämna dem) omfattar hela världen och att de verkligen är på ”allvar”. Det handlar nämligen ytterst om demokrati och social rättvisa.

”Mångkultur” och mångkulturalismer – definitioner och ståndpunkter

”Mångkultur” är ett mycket omdiskuterat begrepp. Det har flera olika innebörder och kan omfatta olika ståndpunkter. Det kan vara ett enbart beskrivande begrepp för att ett visst samhälle eller nation omfattar olika kulturer (etniska, religiösa, språkliga etc.), men det kan också förstås som ett normativt ideal med program för hur ett ”mångkulturellt” samhälle bör ordnas och styras.

Vad avses då egentligen när man, som för närvarande ofta kritiserar det ”mångkulturella”, frågar sig Steven Vertovec och Susanne Wessendorf i ett nyutkommet arbete med titeln The Multiculturalism Backlash. European discourses, policies and practices (2010. London: Routledge). Och så radar de upp olika förståelser av begreppet mångkulturell; är det vad man kan kalla ”radical multiculturalism”, ”polycentric multiculturalism”, insurgent multiculturalism”, ”public space multiculturalism” eller ”difference multiculturalism”? Olika forskare har kategoriserat talet om det ”mångkulturella” och finner åtta eller nio olika typer av ”mångkulturalitet”.

Det blir ännu mera komplext när man jämför olika länders policy och strategier för ett ”mångkulturellt” samhälle. Det gäller bland annat nationer som Australien, Canada, USA, Storbritannien, Nederländerna och Sverige som under 1970-talet formulerade program för ett mångkulturellt samhälle. Under senare år har även Malaysia, Singapore, Brasilien, Mexiko, Indien och Sydafrika antagit sådana formuleringar i sina policy-program. Det visar sig att inte någon av de nämnda nationerna har antagit samma ”mångkulturella” inriktning, introducerat samma institutionella ramar eller uppföljningsinstrument. Det är i och för sig ganska naturligt, eftersom länders historiska bakgrunder skiftar och policy- och implementeringsprogram påverkas av och måste förhålla sig till det.

Ett ”mångkulturellt” Sverige

Sverige skrivs ofta fram som en mycket homogen nation historiskt sett. Men detta är inte en helt korrekt beskrivning. Sverige, liksom alla andra nationer och områden så långt tillbaka i historien som vi känner dem, består av olika befolkningar och ”blandningar” av befolkningsgrupper. För vilka var det som steg över randen där vid den skandinaviska inlandsisens kant för lite mer än 11 000 år sedan? Ja, inte var de svenskar…

En sådan kulturblandning som alla nationer och samhällen består av kan uttryckas genom begrepp som ”kreolisering” eller ”hybriditet”. I Sverige känner vi ju också från den senare historien till olika samiska, romska och resande-grupper, liksom invandring av tyskar, holländare, skottar och valloner. Det är därför viktigt att understryka som Thomas Hylland Eriksen skriver att ”världen består inte av avgränsade kulturer. Den består av över fem miljarder människor som i varierande grad är präglade av olika kulturella former och traditioner som överlappar varandra och uppvisar stor individuell variation. Renhet och entydiga gränser är fantasifoster/…/. Världen är skitig och består av ett myller av gråzoner” (Thomas Hylland Eriksen, 1999). Man kan säga att språket, till exempel genom begrepp som kultur och etnicitet, lurar oss att se homogena enheter där de egentligen inte finns.

Världen har således alltid varit ”mångkulturell”, ”interkulturell” eller hybrid, men naturligtvis kan vi konstatera att Sveriges ”mångkulturalitet” avsevärt fördjupats sedan andra världskrigets slut. I Sverige lade därför regeringen 1974 fram sin proposition (SOU 1975:26) om den framtida invandrar- och minoritetspolitiken. Den sammanfattades i de tre målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Den nya politiken ledde till en rad reformer. 1976 blev till exempel kommunerna skyldiga att ordna hemspråksundervisning i förskola, grundskola och gymnasium för alla barn vars vårdnadshavare ställde sådana krav. Vidare slog man 1979 i regeringsformen fast att ”etniska, språkliga och religiösa minoriteters möjligheter att behålla och utveckla ett eget kultur- och samfundsliv” skulle understödjas. En tredje förändring var att utländska medborgare över 18 år fick rösträtt i kommun och landstingsval. De blev också valbara till förtroendeuppdrag i dessa politiska församlingar.

Sedan dess har en ”mångkulturell” strategi ytterligare betonats i Sverige, bland annat genom regeringens minoritetspolitiska strategi i propositionen Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna (prop. 2008/2009:158). Sveriges minoriteter har således fått en starkare röst och ställning, bland annat med ”hjälp” av invandringspolitiken.

Positioner och debatter i det mångkulturella Sverige

Sverige framställer sig således alltsedan 1974 i nationella policydokument som en ”mångkulturell” nation. Men i detta ”mångkulturella” landskap kan olika positioner urskiljas. Om detta har Peter McLaren som är professor i pedagogik vid University of California i Los Angeles, skrivit. I arbetet White terror and Oppositional Agency: Towards a Critical Multiculturalism (1994) urskiljer McLaren fyra olika ideal-typer av ”mångkulturalitet”, nämligen ”konservativ mångkulturalism”, ”liberal mångkulturalism”, ”vänsterliberal mångkulturalism” samt en ”kritisk mångkulturalism”. McLaren understryker att det är ideal-typer som glider in i varandra och att en beskrivning av dess kännetecken ofta blir en reducering, men som trots allt kan tjäna som ett tolkande raster.

Fyra idealtyper

Den första idealtypen kallar McLaren en konservativ mångkulturalism. Den kan också benämnas för en monokulturell position. Hit hör de positioner som utgår från Europa och västvärlden som världens ”naturliga” norm, speglad och förstärkt genom konstruktioner av västerlandets koloniala blick på ”de Andra”. Normen här är således den vite, europeiske, kristne och heterosexuelle mannen definierad av upplysningens ideal av rationalitet, egenvilja och självkontroll. ”De Andra” konstrueras som den självklara normens motsats, nämligen som emotionella (kvinnliga), impulsiva och med olika slags ”brister”. Inom denna position förespråkas assimilationsstrategier, alltså ”kommer de hit ska de uppföra sig som svenskar gör”. Utifrån denna norm talas det också ofta om ”vår” (synbart) enhetliga svenska kultur. Vilka som räknas in i detta ”vår” anses ofta som självklart, men det är det verkligen inte. Tidningspressen gör ibland attitydundersökningar och visar att, jo Silvia hör hit, hon är svensk, men inte Zlatan.

Som exempel på en sådan konservativ mångkulturalism eller monokulturell position i Sverige kan följande citat från Sverigedemokraternas valmanifest 2010 tjäna:

”I vårt Sverige är frihet och öppenhet självklarheter. I vårt Sverige värnas det svenska kulturarvet, ett folkhem byggt på en gemensam värdegrund och svenskarnas rätt att utveckla sin kultur på egna villkor. I vårt Sverige hjälper vi människor i nöd, men den svenska välfärden och landets välbefinnande kommer i första hand. I vårt Sverige förs en ansvarsfull invandringspolitik.”

Den korta texten byggs fram genom ord som ”vår”, ”vårt”, ”gemensam”, ”Sverige” och ”svensk”. Man kan fråga sig vilka som hör hemma och vilka som exkluderas inom denna ram av ”svenskhet” och ”gemensamhet” och vilka val som kommer att ske genom talet om ”det svenska kulturarvet” och ”landets välbefinnande.

En liberal mångkulturalism kännetecknas bland annat genom ett tal om alla människors lika värde och om rättigheten till samma villkor oberoende av exempelvis religion, kön, sexuell läggning eller etnicitet. ”Alla människor är lika mycket värda” är en ståndpunkt som således framhålls från denna position. Detta förefaller naturligtvis betydelsefullt och adekvat, men menar kritiker, positionen bidrar inte sällan genom sin betoning av likhet och individuella rättigheter att bortse från strukturella skillnader och olika maktaspekter. Man kan då hamna i vad som ibland brukar benämns ”färgblindhet”; det vill säga, i all välvilja bortser man från människors olika strukturella villkor konstruerade genom kön, etnicitet, religion, sexualitet och/eller funktionsnedsättning. Därmed faller man ofta tillbaka till en dominerande norm av eurocentrism, vithet och manlighet, menar kritikerna. Ett exempel på ”färgblindhet” är när lärare kanske säger: ”I mitt klassrum är alla barn välkomna. Här finns inga skillnader och jag betraktar alla barn som lika. Jag ser till det enskilda barnet”. Det låter mycket omtänksamt och humanistiskt, men kan bidra till en exkluderande klassrumspraktik, där elever med olikheter och olika bakgrunder inte får det stöd de behöver.

En vänsterliberal mångkulturalism betonar i sin tur olikheter som kultur, genus, etnicitet eller religion. Det vill säga strukturella olikheter observeras och uppmärksammas. ”Å”, säger en del, ”är det inte fantastiskt med indianerna från Peru. Tänk vilket fantastiskt hantverk de gör”. Ja, det är sant, men enligt kritiker kan denna position ofta genom sina yttranden bidra till en exotisering och essentialisering av ”den Andre”. Man bortser helt enkelt från att observera och diskutera viktiga sociala, historiska och politiska maktaspekter. När det gäller indianbefolkningen i Peru borde också villkoren för överlevnad; till exempel jordrättigheter och möjligheter till utbildning, tillika utbildning på det egna språket diskuteras, menar kritiker. En vänsterliberal mångkulturalism kan därför hamna i en betoning av ”boutique multiculturalism” eller ”radical chic” som nämnts ovan.

En kritisk mångkulturalism som en fjärde position kan ses som en radikal utmaning till de ovan nämnda formerna av mångkulturella positioner. Genom en kritisk blick mot konstruktioner av olika maktaspekter och hierarkier avser en kritisk mångkulturalism att åstadkomma analyser och därigenom en förändring av olika former av förtryck och institutionalisering av ojämlika maktrelationer. En kritisk mångkulturalist kritiserar övriga positioner för att ignorera frågor om ekonomiska och sociala rättigheter och om social utsatthet och marginalisering. Även om det köps och äts hur mycket baklava eller kibbeh som helst på olika festivaler, innebär det ingen lösning för de reella problem som möter migranter i form av arbetslöshet, bostadssegregation och segregerade och sämre utrustade utbildningsmiljöer. Dessa problem löses inte genom festivaler eller särskilda kulturella tema-dagar, påpekar kritiska mångkulturalister. En kritisk mångkulturell position strävar mot social rättvisa och ett demokratiskt samhälle.

Utmaningar

Det svenska och europeiska ”mångkulturella” samhället är idag ifrågasatt – i alla fall i viss retorik. Det har skapats ett debattklimat och ett ganska högt tonläge om det ”mångkulturella” samhällets död. Begreppet ”mångkultur” och ”mångkulturell” betraktas för närvarande i många sammanhang som utdaterat och associeras ofta till segregation, marginalisering och en misslyckad integrationspolitik. Det ersätts därför alltmer av det mer intetsägande begreppet ”mångfald” eller möjligen med ”interkulturell” i både nationella och lokala policydokument. Forskning visar dock att det är i stort detsamma som avses – ”mångfald” eller ”interkulturell” ska alltså göra allt det som ”mångkulturell” eftersträvade. Här föreligger således ingen skillnad. Forskning visar också, att den allmänna inställningen till ”mångkulturalitet”, mångfald eller interkulturalitet inte har minskat bland befolkningen. Svenska folkets inställning till flyktingar och invandrare har generellt blivit allt mer positiv sedan början på 1990-talet. Detta kan bland annat avläsas i mångfaldsbarometern, 2010 liksom i arbeten från SOM-institutet i Göteborg när det gäller Sverige (Demker, 2010).

Avslutningsvis några ord om den starka retoriken mot ett ”mångkulturellt” samhälle. Vad betyder den? Denna relativt sett starka motdiskurs kan menar jag, förstås som nationens svårigheter att hantera och lösa nationella/etniska identiteter i möte med transnationella och alltmer globala identiteter. Nationella och transnationella identiteter ”sträcks ut” genom nya medier och mer eller mindre tillfälliga arbeten på olika platser i världen, medan nationen bygger på enkla och stabila etniska medborgarskap. Därtill utmanas välfärdsstaten av globaliseringens allt starkare krafter. Det är här som vissa vill definiera och hålla fram det ”svenska” och ”svenskhet” i en rädsla att inte höra till och genom nostalgiska blickar bakåt till ett samhälle som inte kommer att komma tillbaka. Kanske måste nationalstaten och en enkel nationalstatsidentitet omformuleras?

Samtidigt kan vi konstatera att motdiskursen mot ett ”mångkulturellt” samhälle under senare år har fått näring av en allt större migration; en migration som för många migranter vanligen leder till år av fattigdom, social utsatthet, bostadssegregation och parallella liv genom en avsaknad av relevant integrationspolitik mot sociala orättvisor. Också västvärldens förda politik i mellanöstern binds samman och får sin konsekvens genom ungdomar som hämtar näring ur radikala islamistiska kretsar. Det är därför mycket angeläget att debattera det ”mångkulturella” samället, särskilt utifrån ett kritiskt mångkulturellt perspektiv.

Text: Kerstin von Brömssen


Omnämnd litteratur

Demker, Marie (2010) Svenskarna långsiktigt alltmer positiva till invandrare. I Holmberg, Sören & Weibull, Lennart (2010) Nordiskt ljus: trettiosju kapitel om politik, medier och samhälle, s. 107-114. Göteborg, Göteborgs Universitet: SOM-institutet.

Eriksen, Thomas, Hylland (1999) Kulturterrorismen: en uppgörelse med tanken om kulturell renhet. Nora: Nya Doxa.

Hall, Stuart & du Gay, Paul (1996) Questions of Cultural Identity. London: Sage.

McLaren, Peter (1994) White terror and Oppositional Agency: Towards a Critical Multiculturalism. I: Goldberg, David Theo (Ed.), (1994) Multiculturalism. A Critical Reader, s. 45-74. Oxford, UK: Blackwell.

Mella, Orlando & Palm, Irving (2010) Mångfaldsbarometern, 2010. http://www.mynewsdesk.com/se [Online 110118]

Kymlicka, Will (2010) The rise and fall of multiculturalism? New debates on inclusion and accomocation in diverse societies. I: Vertovec, Steven & Wessendorf, Susanne (Ed.), (2010) The Multiculturalism Backlash. European discourses, policies and pracitices, s. 32-49. London: Routledge.

Vertovec, Steven & Wessendorf, Susanne (2010) Introduction: assessing the backlash against multiculturalism in Europe. I: Vertovec, Steven & Wessendorf, Susanne (Ed.), (2010) The Multiculturalism Backlash. European discourses, policies and pracitices, s. 1-31. London: Routledge.

SOU 1975:26 Regeringens proposition om riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken m.m. http://www.riksdagen.se/[Online 110120]

SOU Från erkännande till egenmakt – regeringens strategi för de nationella minoriteterna (prop. 2008/2009:158). http://www.regeringen.se/sb/d/11281/a/119483 [Online 110122]

YouTube, http://www.youtube.com/watch?v=04AHUU_wxVg) [Online 110118]

Author Description

admin

Det är administratören som lagt in det här.

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se