Ge ungdomarna förtroende

GÖTEBORG Repa med bandet, spela in en musikvideo eller arrangera en kulturfestival? I Bunkern på Älvsborgs fritidsgård i Göteborg är det besökarna själva som driver verksamheten framåt, med lust och eget ansvar som ledord.
Men personalens inställning är avgörande för att skapa verklig delaktighet i ungdomsverksamhet, visar rapporten Inordnande eller utvidgande – om delaktighetens villkor på fyra fritidsgårdar.

En smal stentrappa ned från skolgården. Kod och nyckelbricka mot en låsplatta. Det piper och dörren går upp. Mattor på golven och väggar som pryds av fina foton och planscher.

– Ungdomarna gjorde det mesta själva när vi byggde om, la golv, målade, fixade isolering av vår studio, tog hit möbler. Vi hade en kväll i veckan då de som ville var här och byggde. Men det var också då det fattades beslut, så ville man vara med så fick man se till att vara här, säger Lotta Johansson, utvecklingsledare Fritid Västra Göteborg.

Bild från Bunkern i Göteborg. Kulturföreningen Ramaskri har möte.

Planerar park. Kulturföreningen Ramaskri har möte för att spåna idéer till en park på Hinsholmen. Kulturföreningen drivs helt av ungdomarna själva, men ungdomssamordnaren Lotta Johansson (t.v) ställer gärna upp och svarar på frågor som dyker upp.

Bunkern är numera en känd institution i stadsdelen Älvsborg i Göteborg. Den öppnade 2007 i det ombyggda skyddsrummet under Nya Påvelundsskolan och består idag av flera replokaler och två fullt utrustade studior, en för musikinspelning och en för foto och film.

Har egna nycklar

– Vi ska lyssna på det vi har spelat in.

Fyra svartklädda killar med långt hår kommer in i inspelningsstudion. En av dem har tagit av sig skorna och de slår sig vant ner i den röda ikeasoffan och i de slitna skinnstolarna framför mixerbordet. Snart sitter de och lyssnar koncentrerat på sin nyinspelade låt False truth. Bandet heter The last band och musiken är ganska hård men melodisk. Bunkern är lite av ett andra hem för bandet.

– Vi repar här tre dagar i veckan. Det är två för lite, säger Christopher Bergman.

Killarna i bandet är fyra av cirka 250 ungdomar som regelbundet besöker Bunkern. Alla har personliga nycklar och fri tillgång till lokalerna. Här finns ingen fast personal på plats, men ungdomarna vet själva hur saker och ting fungerar. De får gå kurser för att lära sig spela in i studion, använda replokalerna eller att använda foto- och filmutrustningen.

– Det är meningen att man ska våga experimentera, leka och lära här. All utrustning är enkel att hantera, håller hög kvalitet och tål att pillas på av många olika händer, säger Lotta.

Det låter nästan märkligt. Flera hundra nycklar är utdelade till tonåringar, här finns utrustning för stora summor, ungdomarna hänger här utan vuxna på kvällar och ibland nätter och så har det varit i snart fyra år utan stölder, skadegörelse eller missöden.

– Jo, vid ett par tillfällen har det varit ostädat, så att vi har fått ringa dem som har varit här och säga till, säger Lotta.

Bild på Lotta Johansson, utvecklingsledare Fritid Västra Göteborg.

Stödjande. Lotta Johansson, utvecklingsledare Fritid Västra Göteborg, var med och byggde upp verksamheten i Bunkern tillsammans med ungdomarna.

Synen på ungdomar avgör

Jonas Agdur drar en väska på hjul efter sig över stengolvet på Göteborgs centralstation. Han ska med ett tåg till Stockholm för att hålla en föreläsning. Jonas är ordförande i KEKS, ett nätverk där 16 kommunala förvaltningar samverkar kring kompetens- och metodutveckling för fritidsledare och andra som jobbar med ungdomar.

Han har själv tidigare jobbat som fritidsledare och är inte förvånad över att verksamheten i Bunkern i Göteborg fungerar så bra.

– Man har lyckats skapa verklig delaktighet och ett engagemang hos ungdomarna. Då blir det heller sällan ordningsproblem, säger han.

Jonas Agdur är medförfattare till rapporten Inordnande eller utvidgande – om delaktighetens villkor på fyra fritidsgårdar, som kom förra året och har blivit mycket efterfrågad. Rapporten bygger på en studie av verksamheten på fyra fritidsgårdar i Västsverige, varav en är Älvsborgs fritidsgård som Bunkern tillhör. Genom enkäter, observationer och gruppintervjuer med fritidsgårdspersonal och ungdomar har man analyserat vad det är som gör att två av fritidsgårdarna i studien har ungdomar som på eget initiativ anordnar aktiviteter och själva driver verksamheten framåt, medan de andra två ibland har svårt att få ungdomarna att ens vara med på de aktiviteter som fritidsledarna anordnar.

Det visade sig att det varken handlade om vilka mål eller resurser gårdarna hade, eller om hur mycket inflytande ungdomarna själva tyckte sig ha över verksamheten. Istället visade sig personalens syn på ungdomar, vuxenblivande och på sin egen roll som vuxna vara helt avgörande.

– Det handlar om att inte utgå från att jag som vuxen vet bättre, kan mer och är här för att hålla ordning på den här stökiga personen. Istället ska man tänka att här är en ung människa som är lika mycket värd som jag. Hon kan i och för sig inte samma saker som jag, men en massa andra saker och hon har rätt att utvecklas där hon är, säger Jonas Agdur.

Den vuxnes roll blir då att ställa frågor snarare än att ge färdiga svar, att handleda snarare än att leda och att våga låta ungdomarna ta ansvar på riktigt, ge dem chansen att vara producenter istället för konsumenter.

– Det största misslyckandet är ju om vi inte tror på ungdomarnas förmåga, säger Jonas Agdur.

Ska spela in egen låt

Gustav Påhlsson har svart mössa och sitter framför en stor dataskärm i Bunkerns filmstudio och suckar högt.

– Jag har fått filer i fel ordning och jag hatar datorer!

Filmen kommer från en spelning med bandet Bottlecap, där Gustav är med.

– Det ska bli en live-dvd som vi ska ladda upp på youtube och bränna på skivor och dela ut, förklarar han.

Men något strular och han har kört fast. Lotta kan inte hjälpa honom men ger honom telefonnumret till en kille som brukar vara i Bunkern och som kanske kan.

Från en av replokalerna hörs Nirvanalåten Smells like teen spirit. Eller i alla fall första halvan av den, om och om igen.

– Det blir alltid fel när vi kommer till det där stället, säger Johanna Magnemyr, som spelar bas, och egentligen vill gå under sitt artistnamn Tay. Trummisen Ida Dahlgren kallas Sam och sångerskan Emma Nielsen och gitarristen Johan Reiman funderar fortfarande på sina namn.

– Det ska vara unisexnamn, säger Emma.

Både ljudnivån och stämningen är hög i rummet och bandmedlemmarna har hörselskydd. Bullet 4 bitches, som bandet heter, har tre covers på repertoaren och en egen låt på gång.

– Vi ska spela in den om tre veckor, säger Emma. Men vi har bara repat i fem-sex veckor, så klaga inte om det inte låter så bra, haha!

Så sätter hon på sig hörselskydden och bandet börjar om från början på låten igen, med samma entusiasm.

De ungdomar som besöker Bunkern kan välja hur mycket de vill engagera sig. Det finns olika intressegrupper, där de som brinner för något särskilt får chansen att utveckla verksamheten eller driva projekt inom just det området.

– Det är viktigt att kunna gå ut och in i engagemanget. Det är också viktigt att det finns möjlighet att gå vidare om man vill engagera sig mer, säger Lotta Johansson.

Och det gör det. På övervåningen, inne på fritidsgården, har Kulturföreningen Ramaskri möte. Föreningen bildades för att kunna skapa arrangemang där man kunde visa upp det som gjordes i Bunkern, som konserter eller fotoutställningar. Nu är den som ett moderskepp, där småprojekt kan docka an och få stöd.

– Det viktiga är att lyfta medlemmarna som vill arrangera något. Vi erbjuder mentorskap och arrangörsutbildning. Och det är lättare att söka bidrag om man gör det via föreningen, säger Josefin Eliasson, ordförande i Ramaskri.

Nu planerar föreningen bland annat för en kulturfestival på Röda sten i juni och tar fram idéer för en park på Hinsholmen. Förslaget, som innehåller en skejtpark och utomhusscen, ska presenteras för stadsdelsnämnden inom kort.

– Det har också kommit förslag på pilträd och bänkar där man kan sitta och karva in namn, och en discopråm, säger Johanna Göransson som för anteckningar.

Delaktighet på riktigt

Delaktighet är ett besvärligt ord. Det används flitigt och eftersträvas ständigt i ungdomsverksamhet, samtidigt som det finns många olika tolkningar av ordet. I rapporten Inordnande eller utvidgande finns exempel där både ungdomar och personal uppfattar att ungdomarna på en fritidsgård är delaktiga och har inflytande i verksamheten, trots att det är de vuxna som initierar alla aktiviteter och ungdomarna egentligen bara bjuds in att delta i varierande grad. Det kan handla om att komma med förslag på arrangemang, sköta städningen efter ett disco, vara med och välja vilket godis som ska finnas i fritidsgårdens kafé eller vilken musik som ska spelas i högtalarna. Personalen betonar istället vikten av att fritidsgården är en trygg plats, där ungdomar ska serveras positiva upplevelser och aktiviteter, utan att själva behöva vara drivande. Tanken är att de ska följa regler och ta ansvar för sitt beteende, det vill säga inte uppföra sig illa.

– Det är en ärligt talat naiv tanke. De fritidsgårdar som fixar saker åt ungdomar bedriver egentligen en form av mutverksamhet. Man serverar ungdomarna fritidsaktiviteter och så tycker man att de ska vara snälla och uppföra sig i gengäld. Det handlar också om att personalen ofta tycker att det är lättare att arbeta med varandra, för ungdomarna, istället för tillsammans med ungdomarna. Men denna verksamhet fungerar knappast utvecklande för deltagarna och har dessutom ofta mycket mer ordningsproblem, säger Jonas Agdur.

Denna traditionella syn på arbete med ungdomar präglas av det som kallas ett inordnande perspektiv. De unga ska inordnas i ett befintligt system, hållas borta från problem, hindras från att göra misstag och lära sig det som vuxna runt omkring dem anser sig kunna.

– Men har man utgångspunkten att man skall arbeta ”mot” ungdomar och sätta gränser så blir verksamheten varken attraktiv eller utvecklande, säger Jonas Agdur.

Det utvidgande perspektivet, som präglar verksamheten i Bunkern, är istället det som enligt rapporten har visat sig fungera bäst. Genom att stötta ungdomarna att utvecklas på det sätt de själva vill, fråga dem vad det är de vill åstadkomma och stötta dem att göra det, så rustar man dem för livet. Dessutom minskar ordningsproblemen eftersom ”gränserna” då sätts av ungdomarna själva för att få verksamheten att fungera. Kritiker kallar det flummigt, men det stämmer inte, menar Jonas Agdur.

LÄS MER
Inordnande eller utvidgande – om delaktighetens villkor på fyra fritidsgårdar av Jenny Andersson, Jonas Agdur, Helena Lindberg och Torbjörn Forkby.

Ytterligare ett boktips på temat:
Att bli tagen på allvar – exempel på barns och ungas inflytande av Tina Eliasson.

– Man måste inse att delaktighet inte handlar om normlöshet, snarare tvärtom.

Tillbaka i Bunkern har Johan Tunander, en av medlemmarna i bandet The last band och vaktmästare, en enkel förklaring till att verksamheten fungerar så bra.

– När man ger ungdomar förtroende så vill de visa att de kan sköta det.

Author Description

admin

Det är administratören som lagt in det här.

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se