”Om vi får läkare att skriva ut kulturupplevelser åt sina patienter då får vi folk att förstå att kultur är viktigt, då visar vi ju att kultur får oss alla att må bra,” förklarade en av de entusiastiska arrangörerna av kulturhuvudstadsåret i Åbo nån gång våren 2011 för TV-nyheterna. Vad det handlade om var alltså konceptet kultur på recept och hur ogint det än må låta så måste jag bekänna att uttalandet mest bara fick mig att känna mig obekväm: är det verkligen läkare som ska motivera oss att ta kultur på allvar? Ska kulturen reduceras till ett friskvårdserbjudande?
För all del, hälsotänkandet i samband med kultur är inte nytt. Redan under renässansen ansåg italienaren Battista Guarino att man skulle läsa högt inte bara för att det gjorde förståelsen nytta utan också för att det var hälsosamt, det vill säga underlättade matsmältningen ty det ”höjer värmen och förtunnar blodet, rensar alla vener och öppnar artärerna och tillåter ingen onödig fuktighet att stå orörlig i de kärl som tar in och smälter maten.” Men idag är det värre. Körsång, heter det, är bra för blodtrycket eftersom det minskar utsöndringen av stresshormonet cortisol. Det finns forskning gjord på äldreboenden som visar klienter som fått titta på reproduktioner av konstverk sover bättre och behöver mindre laxermedel. Annan forskning visar att äldre som besöker konstmuséer är friskare än äldre som inte gör det.
En försiktigt kritisk fråga till den här sortens resonemang kunde ju gälla forskningsmetoderna. Faktum är ju att man måste vara ganska frisk för att överhuvudtaget kunna ta sig till muséer? Och vilka konstverk är det egentligen som verkar så lugnande på äldre? Kanske inte Picassos Guernica? Det riktigt stora problemet är ändå att hälsa överhuvudtaget inte längre är ett medel för et gott liv utan själva livets mål. Jodå, vi ska minsann också gifta oss för hälsans skull: det finns nämligen studier som visar att människor som är gifta mår bättre än människor som är ogifta.
Med undantag av människor som gift sig med fel person, förstås.
Därför måste kulturens – konstupplevelsernas – mening snarare ligga i att utmana vår tama må bra-kultur där risker blivit något vi passivt utsätts för, inte något vi aktivt väljer att ta. Den kända amerikanske radioreportern Edward P Morgan sa en gång något som känns mer träffande än någon annan utsaga om kulturens betydelse, kanske framförallt därför han inte anlägger något uppbygglighetsperspektiv. Han sa det om skönlitteraturen men det kunde lika gärna gälla åtminstone bildkonst och teater: ”En bok är en plats där man kan undersöka en bräcklig tanke utan att ha sönder den eller utforska en explosiv tanke utan att behöva frukta att den ska brinna av i ansiktet på en.”
Vad det handlar om är alltså konsten som ett laboratorium där man kan få testa nya tankar, sådana som ännu inte är färdigt tänkta och vars konsekvenser man ännu inte kan överblicka.
Eller – skulle jag vilja tillägga – känna av känslor som i andra sammanhang kan vara hotfulla.
Det handlar om konsten inte som nyttoprojekt utan som en gemensam frizon för konstnärer och publik.
Text: Merete Mazzarella
Author Description
