Debatt – Kulturturism för vem?

För några år sedan köpte mina grannar en glasskiosk. Det var en ganska blygsam rörelse. En sexkantig träbyggnad belägen nere i hamnen, vid den gamla ångbåtsbryggan, på Björkö i Göteborgs norra skärgård. Kiosken hade byggts några år tidigare av den tidigare fiskhandlaren, numera hotellägaren på ön. Han hade emellertid tröttnat och nu tog alltså mina goda vänner över.

De målade om. Hängde upp en egenhändigt tillverkad plåtskylt med texten ”Glassboa” och breddade sortimentet. En italiensk smörgåsgrill införskaffades och avtal slöts med leverantörer av glass av förnämsta kvalitet från Mariestad. Inför sommarsäsongen inköpte de tio vaniljgula danska cyklar för uthyrning. På en av kioskens väggar satte de upp en karta med öns sevärdheter. I år har de anslutit sig till en nationell nätbaserad turismförmedling och hoppas på långväga besökare. Man skulle kunna säga att mina vänner ägnar sig åt ”destinationsutveckling”.

Turismen är en av världens snabbast växande branscher. Kräsna resenärer vill dock allt oftare ha annat än charterhotell och all-inclusive. För att tillfredsställa dessa har turistnäringen utvecklat mer sofistikerade metoder och säljer i dag hellre ”upplevelser” än blotta transporter. Det är därför inte underligt att kulturturismen fått en central roll i diskussionerna om ”kulturens roll som utvecklingsfaktor”. Men vad är hönan och vad är ägget i sådana utvecklingsprocesser? Kan en stark kulturturism leda till ett rikt kulturliv? Knappast. Sambandet är snarare det motsatta, vilket exempelvis den italienske ekonomen Pier Luigi Sacco bestämt hävdat.

Badvikar och självgodhet

”Ett problem”, säger min vän glasskioskentreprenören, ”är att många björköbor helst inte vill ha hit några turister”. Varför det? Lurar inte ett illa dolt förakt här? En insulär självgodhet? Ett vaktslående om egna privilegier och badvikar? Kanske även en föreställning om att man ska ha ”riktiga jobb”? Turism kan grekerna ägna sig åt! Starka övertygelser som kan förklara varför Sverige fortfarande är så underutvecklat som turistland. Men kanske finns även en insikt om vad Bruno Frey, den schweiziske kulturekonomen, under ett besök i Göteborg nyligen kallade kulturturismens tendens att ”attrahera destruktivitet”? En alltför framgångsrik kulturturism riskerar att förstöra de värden som från början lockade besökarna till platsen. Nej, kulturturister skapar inget kulturliv. Däremot kan en levande kulturbygd eller en konstnärligt vital stad dra till sig utsocknes gäster.

Kulturturismen och konstnärerna

Det brukar sägas att den svenska sommaren uppfanns av Evert Taube. Tillspetsat, förvisso, men man kan åtminstone säga att han lärde svenskarna hur de skulle fira semester. Det är fortfarande nästan omöjligt att befinna sig i någon gästhamn längs Bohuskusten i juli utan att höra Taube sjungas från någon krog eller kajuta. En sak är säker: våra föreställningar om en plats är alltid kulturellt förmedlade. Visdiktare, författare och konstnärer skapar landskap och platser. Det kan ingen turistbyrå i världen göra. Turistnäringen kan utnyttja de bilder som skapats, förstärka dem, kommersialisera dem, tjäna pengar på dem – men inte skapa dem. Joyce skapade Dublin, Strindberg och Söderberg Stockholm och Lagerlöf det leende landskapet runt Frykensjöarna. På Björkö berättas fortfarande om vilken holme Evert brukade lägga till vid när han kom på besök.

Ur det perspektivet blir en ganska krass ekonomisk logik synlig: Kulturturismen behöver konstnärerna. Det motsatta gäller inte. Arne Lundgrens roman Simson är viktig för vandrarhemmet och restaurangerna på Käringön, liksom Inge Shiölers kosterklippor är turistekonomiskt värdefulla lite längre norrut längs kusten. Och det är nog bara en tidsfråga innan Tandooriälgen, Zac O’Yeahs karnevaliska kriminalroman, nyligen översatt till engelska och flitigt läst i litterära kretsar i Bangalore, kommer att locka indiska turister till Göteborg.

Frågan är alltså: hur kan denna kärlek till städerna och landskapen och de ljusa sommarnätterna, dessa kulturellt förmedlade och förstärkta platsupplevelser, omvandlas till ”besöksmål” och turistindustri utan att bli destruktiv? Förmodligen är det så att om vi lyckas förvandla våra kvarter och bostadsområden, våra gator och torg, busshållplatser och badplatser, fotbollsarenor och restauranger, teatrar och museer och glasskiosker till platser där vi bofasta själva vill vara och verka – ja, lyckas vi med det, då kommer nog även tillfälliga besökare att vilja komma hit.

Text: David Karlsson