Det finns två författare i Sverige som skrivit varsin tänkvärd bok om värdet av att läsa skönlitteratur: Olof Lagercrantz ”Om konsten att läsa och skriva” och den andra Carl-Göran Ekerwald ”Läsa innantill och bli en annan: Om skönlitteraturens nyttighet”. Båda författarna är mycket belästa och skriver i huvudsak för att visa skönlitteraturens betydelse för människor. Men samtidigt kan de ibland tveka om varför det skulle vara så viktigt. Jag tror de tvekar därför att läsning och bildning så lätt blir till en angelägenhet för ett fåtal, särskilt när man talar om vilka böcker som är centrala att läsa i bildningshänseende. Det blir till en åtskillnad mellan så kallade ”bildade” och ”icke bildade”. Vilken är då skönlitteraturens mening och vad menar vi med bildning?
Båda författarna formulerar det fantastiska med läsupplevelser och hur läsningen verkar förvandlande både på oss själva och världen. Båda har också sin respektive kanon, det vill säga klassiker som de sätter högt och ständigt återkommer till. Mest begränsar de sig till västerländsk litteratur, men Ekerwald är även bevandrad i den persiska litteraturen. Han hyllar den litteratur som ingår i en rabulistisk tradition och som inte väjer för människans mörka och dolda sidor. När den norske författaren Jan Kjaerstad skärskådar litteraturens förmåga att förstå nutidens fasor i de mänskliga dimensioner som psykologi och psykiatri inte förmått komma åt, utgår han från ett klassiskt försvar för litteraturen: ”Betydande litteratur lagrar `the best that is known and thought in the world`”. Han exemplifierar detta med ett stort antal böcker ur sin kanon.
Vi kan därmed säga att det finns många uppsättningar av föreslagen litteratur vi läser och sätter högt. Själv har jag läst två böcker på senare tid som grep mig starkt: Marlene van Niekerks ”Agaat”, en skildring från Sydafrikas apartheid och Tomas Bannerheds Korparna. Båda skildrar mänsklig svaghet och makt som öppnar nya perspektiv. Det är däremot svårt att fastslå en kanon av böcker som alla bör läsa, vare sig den är personligt motiverad, nationell eller västerländsk. All litteratur och kultur är partikulär, det vill säga att den bara talar om och för en viss grupp människor. Det är i speglingen mellan dem som det allmänmänskliga uppstår.
För att uttrycka det i bildningstermer så tolkar och förstår vi världen utifrån vår egen erfarenhet och vad som är bekant för oss, det vill säga att det lästa behöver tala till oss själva och vårt eget liv för att bli meningsfull. Därifrån vidgar vi perspektiven och skaffar oss allt vidare horisonter. Bildning sker i vid bemärkelse när den enskilda människan relaterar sig till allmänmänskliga erfarenheter. Dessa är idag i en globaliserad värld inte begränsade till det västerländska, utan rör berättelser och litteratur från hela klotet. Människans och samhällets komplexitet tilltar och därmed det allt ökande behovet av berättelser som skildrar den värld som stiger fram för oss. Bildning i den bemärkelsen är att göra det alltför välbekanta mer främmande och det alltför främmande mer välbekant. Berättelsen är människans centrala redskap för att göra världen och oss själva mer begriplig. Människan är en berättande varelse genom att själv berätta och ta del av andras berättelser. Vi ser därmed oss själva och andra på ett vidgat sätt.
Text: Bernt Gustavsson
Author Description
