Läsning på väg

BJÖRKÄNG På tio av Sveriges mest populära vägkrogar längs våra riks- och landsvägar, finns sedan 2004 så kallade vägkrogsbibliotek. Bibliotek som framförallt används av lastbilschaufförer, men också av personal på vägkrogarna och av andra på resande fot.

Ljudet från tv:n på väggen avslöjar en kommersiell kanal som ingen tittar på och längs ena väggen finns plats för spel och kuponger av diverse slag. På den motsatta väggen, i ett hörn av rummet nära korridoren mellan bensinstation, butik och restaurang, finns en bokhylla med ljudböcker, medlemstidningar och en pärm att fylla i när man lånar. Över hyllan hänger en enkel skylt med texten Björkängs vägkrogsbibliotek.

– Jag har precis fyllt på med lite böcker, annars är det för det mesta tomt i hyllorna, berättar Lennart Svensson, ansvarig för biblioteket och före detta ordförande avdelning 25 Transportarbetarförbundet Halland.

Nya vanor

När Transportarbetarförbundet tillsammans med Hotell- och restaurangfacket lanserade vägkrogsbiblioteken blev de väldigt uppmärksammade och kan nu, nästan tio år senare, sammanfattas som en succé. För många lastbilschaufförer har biblioteken med sina ljudböcker betytt ett välkommet sällskap under långa arbetsdagar och många chaufförer har berättat om ett nytt, eller större, intresse för läsande och litteratur.

– Istället för att prata om Dolly Parton och skvalmusik vid matbordet, pratar chaufförerna om böcker de läst och om olika författare, berättar Lotta Durge, pensionerad ombudsman på Transportarbetarförbundet och initiativtagare till biblioteken.

– Jag tror det fanns ett sug efter något annat än bara de kommersiella radiokanalerna, tillägger Maria Legge, kulturansvarig på Transportarbetarförbundet.

Lotta och Maria har hört många historier genom åren av chaufförer som lyssnat på ljudböcker; chaufförer som blivit anklagade för otrohet för att de tillbringat mer tid i lastbilen, chaufförer som glömt stanna och kört för långt, och chaufförer som säger att de kör mer trafiksäkert för att de kör lugnare.

– Många har också fått nya vänner och kan stämma träff på någon restaurang för att byta böcker med varandra, berättar Maria.

– Det gör ju också att böcker kan bli liggande i bilarna, tillägger Lotta. Och om böckerna är ute på cirkulation hela tiden, läser man det som finns kvar i hyllorna och då har vi hört kommentarer som ”Ja det stod bara en Strindberg i hyllan, men det var ju kul att höra den gubben. Den var ju riktigt bra”, härmar hon leende.

Boken på arbetsplatsen

I början av 2000-talet kom en utredning från lo som visade att hälften av alla män inom förbundet inte hade läst en enda bok de senaste tolv månaderna. Utredningen blev startskottet för det numera årligen återkommande seminariet Boken på arbetsplatsen. På seminariet samlas representanter från lo-förbunden och abf, läsombud, författare och föreläsare för att under några dagar prata om läsning och bokens plats på arbetsplatsen.

– Poängen med Boken på arbetsplatsen är ju att alla som jobbar med arbetsplatsbibliotek ska träffa varandra och bli inspirerade. Och vi bjuder inte in vilka författare som helst. Det ska vara författare som har någon beröring med våra medlemsgrupper, säger Lotta och berättar att det var på ett sådant seminarium som hon tillsammans med eldsjälar från Hotell- och restaurangfacket ville göra något gemensamt för sina medlemmar och fick idén till vägkrogsbiblioteken.

Under tidigt 2000-tal fanns så kallade kia-pengar, Kultur i arbetslivet. Pengar som var öronmärkta för insatser att nå läsovana, och i stort sätt alla som betalade 25 procent i egenavgifter fick pengar. Med hjälp av dessa pengar öppnade vägkrogsbiblioteken och Lotta har räknat ut att de har fått ungefär en halv miljon på de år biblioteken funnits.

– Egentligen är det ju skitsummor för all den här verksamheten, tycker hon. Men när den nya regeringen kom till makten höjde de egenavgiften till 50 procent och tog bort kia-pengarna

När kia-pengarna drogs in blev det en hel del protester och debatt i media. Bland annat drev tidningen Aftonbladet en kampanj där de ville att alla tidningar skulle adoptera varsitt vägkrogsbibliotek för att stödja en fortsatt verksamhet. Det är bland annat rester från den kampanjen som biblioteket i Björkäng idag får sina böcker i form av recensionsexemplar från Helsingborgs Dagblad.

– Det står en kasse här lite då och då, både från tidningen och ibland från någon privatperson, berättar Lennart Svensson. Men jag har också en budget från lokalavdelningen på femtusen kronor om året som räcker till cirka femtio titlar. Och jag köper bara ljudböcker.

– Många av våra medlemmar är dyslektiker och just ljudboken passade därför bra, säger Lotta. Det är den bästa uppfinning som kommit för läsovana och därför är det en katastrof när man hör förlagen säga att ljudböcker är omodernt och ska ersättas av läsplattor.

– Du kan ju tänka dig våra medlemmar sitta i bilen med en läsplatta, säger hon menande.

Gemensamt ansvar

De idag tio vägkrogsbiblioteken är geografiskt väl spridda runt om i Sverige och finns på populära rastplatser med bensinstation och restaurang med kollektivavtal. Biblioteken sköts av personal på vägkrogen eller, som i Halland, av ett ombud från lokalavdelningen.

Det är enkelt att låna, det är bara att fylla i titeln på boken man lånar och sitt eget telefonnummer i den lånepärm som finns.

Nu ska vägkrogsbiblioteken utvecklas när förbundet ska testa nedladdning av ljudböcker via Mediejukebox på två av de tio vägkrogsbiblioteken.

– Förbundet har gjort en satsning på vägkrogsbiblioteken och för två år sedan fick vi 80 000 kronor för att utveckla verksamheten, berättar Lotta. Och nu, äntligen, är det klart för nedladdning i Tönnebro och Töre.

– De flesta kan tekniken, men alla har fortfarande inte möjligheten att ladda ner och lyssna i bilen, tillägger Maria. Därför måste vi också ha kvar de fysiska ljudböckerna ett tag till i alla fall.

Inom lo-förbunden finns en tradition att arbeta med läsfrämjande projekt som till exempel Läs för mig pappa, och många arbetsplatser har levande arbetsplatsbibliotek drivna av eldsjälar.

– Vi drivs av en demokratisk aspekt där vi vill att medlemmarna ska läsa, säger Lotta. Men, menar hon, det här borde inte bara vara en angelägenhet för förbunden. Det borde vara en biblioteksfråga att finnas där folk finns. Med tanke på vad Litteraturutredningen kom fram till borde vi i alla fall kunna samarbeta på något sätt för att nå folk som inte går till biblioteken eller läser böcker. Frågan måste lyftas politiskt.

– Vägkrogsbiblioteken blev en succé och lastbilschaufförerna läser i alla fall mer, konstaterar hon.