Fakta eller fiktion?

Gränsland Olof Osterman och Harriet Aagaard på KB.
– Det är just de här självbiografierna och skönlitteraturen, det är där det är svårast, menar Harriet Aagaard. Därför är det en bra modell att klassificera som författaren tänkt sig. Foto: Helén Andersson
 

STOCKHOLM En ny genre växer i bokbranschen, en litterär genre som blandar faktatexter och skönlitteratur. Var hamnar dessa böcker på biblioteket? Hur klassificeras de? Och hur ser förlagen på genren? Framsidan har mött en bokförläggare och två representanter från Kungliga biblioteket, KB, för att prata om klassificering och om gränsland och skillnader mellan facklitteratur och skönlitteratur.

Felicia Feldts ”Felicia försvann”, Göran Rosenbergs ”Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz” och Leif Zerns ”Kaddish på motorcykel”. Alla är de exempel på böcker i gränslandet mellan fakta och fiktion, och alla är de exempel på hur förlag, författare och kb ser på dem på olika sätt.

– Vi kan säga vad vi vill, men det är kb som bestämmer, menar Svante Weyler, förläggare på Weyler förlag. I princip tycker jag att det är författare och förlag som ska avgöra vad en bok har för genre.

– Det är inte så att vi sitter här och bestämmer allting, säger Harriet Aagaard som arbetar som klassifikationsansvarig på Libris-

enheten på kb. När det gäller skönlitteratur följer vi sedan några år tillbaka i princip alltid författarens intention.

– Ibland gör vi ju fel, erkänner Olof Osterman, bibliotekarie som jobbar på Nationalbibliografin på kb. Som till exempel Leif Zerns ”Kaddish på motorcykel” som vi uppfattade som en självbiografi och klassade den som en sådan, medan förlaget presenterade den som en roman. När Bibliotekstjänst, btj, också presenterade den som roman, ändrade vi på den klassningen.

Kungliga biblioteket och klassificering

Det har inte alltid varit självklart för kb att följa författarens intention. Man kan, om man vill förenkla, säga att förändringen började med Jan Myrdals böcker på 1980-talet. kb klassificerade böckerna som biografier, själv ville Jan Myrdal betrakta dem som skönlitteratur. Efter en hel del diskussioner blev det en kompromiss och böckerna dubbelklassades. Förr gavs det dessutom ut en svensk bokförteckning i tryckt form som det förstås heller inte var så enkelt att ändra i.

– Förr var det så att vi inte ville ändra när vi en gång satt en klassning, berättar Olof Osterman. Den svenska bokförteckningen i tryck ville man ha intakt. Idag kan vi faktiskt ändra på oss.

– Långt tillbaka i tiden fick vi heller inte lika mycket och lika tydlig information från förlagen, tillägger Harriet Aagaard. Nu för tiden får vi ju förhandsposter från Bokrondellen, så det blir väldigt tydligt vad som är det ena eller det andra.

kb tar hand om all utgivning som sker i Sverige och en genre som ökar snabbt är egenutgivningen. Olof Osterman tar varje dag ställning till ett stort antal medier, och när det gäller egenutgivningen finns ofta ingen information att hämta och han får göra en egen bedömning.

– Det är många som ger ut sina memoarer och vid en första anblick kan det se ut som en biografi, berättar Olof Osterman. Men när jag tittar lite närmre märker jag bland annat på dialogen när författaren lagt på lite. Så egenutgivaren hamnar oftast bland skönlitteraturen.

Svante Weyler och genreindelning

Förlaget Weyler förlag har en utgivning på cirka femton böcker om året. Det är så många manus förlaget hinner läsa och det är så många de hinner prata om, för, menar Svante Weyler, det är viktigt att varje bok ges den omsorg den kräver.

– När vi till exempel gav ut Felicia Feldts bok ”Felicia försvann”, hade jag gått igenom varenda rad i den. För om den har sanningsanspråk får vi inte lägga en enda replik i någon annans mun som den andra inte skulle bekräfta. Jag har ändå blivit kritiserad för att jag inte kontrollerat all fakta, att jag trott på författarinnan. En del av det som kallas fakta i boken är ju faktiskt hennes upplevelse av sin barndom, och det är ett slags fakta som faktiskt är sann om hon bara återgett dem bra.

Svante Weyler menar samtidigt att skönlitteratur inte alltid är det samma som lögn och påhitt. Han förtydligar genom att ta Karl Ove Knausgårds ”Min kamp” som exempel på att att det också kan betyda struktur.

– Om jag varit förläggare skulle jag nog inte satt begreppet roman, för skildringen har ju sanningsanspråk. Men samtidigt har den en helt otroligt genomtänkt struktur och Knausgård säger ju själv att han minns sina upplevelser av sin barndom. Men han minns inte alla repliker.

När Göran Rosenberg 2012 belönades med Augustpriset för bästa skönlitterära bok, delades Sverige i två läger. Var det en biografi eller var det en roman? Svante Weylers svar är att det är en bok i gränslandet.

– Biografin rymmer skildringar av högt litterärt värde, så enkelt är det. Sedan betyder inte det att jag går med på allt som förlag och författare säger. Det finns de som kallar saker för en roman som inte är det, och det finns de som kallar saker för sanna som inte är det. Skälet till att man slirar på begreppen har nästan alltid kommersiella skäl.

Och det är av kommersiella skäl som det just nu finns en dragning mot det sanna i litteraturen, menar Svante Weyler. Han kallar det för ett nytt påfund i litteraturhistorien, att det är en slags exploatering av personliga livsöden och att det har att göra med en förändring av memoargenren.

– Memoarer var ju tidigare ganska klart definierade. De skrevs av människor sent i livet när de ville och kunde berätta sådant de inte berättat om tidigare. I dag är det svårt att föreställa sig en offentlig person som inte redan sagt allt när de blir pensionärer. Idrottsmän och popstjärnor bränner ju av sina memoarer redan i 25-årsåldern.

SAB eller Dewey

kb införde principen med att följa författarens intentioner när Nationalbibliografin började klassificera i Dewey år 2011. I det svenska sab-systemet gjordes egna bedömningar som boken klassificerades utifrån.

– Men tanken var ju inte att lura låntagaren att tro att boken handlade om en sak när den i själva verket handlade om något annat, bedyrar Olof Osterman. Vi är, och var, väldigt noga med att skilja på facklitteratur och skönlitteratur, och idag hade till exempel Jan Myrdals böcker förmodligen fått Hc.01 från början, efter författarens intention. Men vi hade nog lagt till Självbiografiska romaner som ämnesord.

Att sab-systemet är ett litet, svenskt system ger det vissa begränsningar och 2008 togs ett principbeslut om att förorda en övergång till Dewey-systemet på svenska bibliotek. I dagsläget klassificerar kb Nationalbibliografin i Dewey, de flesta forskningsbiblioteken har tagit steget fullt ut, men bara ett fåtal folkbibliotek har mer eller mindre bytt system.

– En invändning är att klassificera skönlitteratur i Dewey-systemet, säger Harriet Aagaard. Och det finns komplikationer som till exempel att Dewey har samma nummer på enskilda författare när det gäller om, eller av, en bok.

En annan invändning mot Dewey-systemet har varit att en Deweyklassifikation ofta är mycket längre än den man vill ha på hyllorna.

– Jag har haft kontakt med personer i usa om att kunna få ut en lagom kort kod i Dewey-systemet så att man automatiskt när man hämtar en post på Libris också får en lagom kort kod att använda som hyllsignum. Det är också många bibliotek som vill att kb ska ta fram en nationell klartextstandard för hylluppsättning. Jag kommer att ha diskussioner med landets länsbibliotekarier om en sådan klartextstandard för barnlitteratur.

Oavsett system bryr sig biblioteksbesökaren säkert inte om vad det står på bokryggen, bara boken man söker går att hitta. Och i botten ligger ett system där vikten av att en bok får rätt benämning har betydelse för hur boken bemöts av recensenter och i vilken hylla den hamnar i bokhandel och på bibliotek. Svante Weyler hoppas att alla i branschen är noga med att ge en bok rätt klassificering.

– Slarvar man med definitionerna kan man lätt nöta ner både fiktionsbegreppet och den så kallade dokumentären. Det är också oerhört viktigt att både bibliotek och bokhandel har en känsla för var publiken tror att en bok kan stå, men jag kan tänka mig att biblioteken har problem med att allt färre böcker stämmer med det gamla klassificeringssystemet. Kanske är det dags för lite uppluckring av en del gränser, eller att man inför en sorts fria kategorier. En del säger att det är en resursfråga, fortsätter han. Det är det inte alls. Det handlar om inlevelse i vad en biblioteksbesökare borde möta. Det är en kvalitetsfråga, och kvalitet har man inte på tidsschemat.

 

Author Description

Helen Andersson

Helén Andersson, Journalist
helen.andersson@noll27.se
0702 153616

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se