Vem planerar för litteraturen?

Foto: Photospin.com

”Kommuner och landsting ska anta biblioteksplaner för sin verksamhet på biblioteksområdet”.

Ja, så har det stått i gamla bibliotekslagen. Så står också i nya. Men här finns en förstärkning som är intressant. Planerna ska följas upp i än större samverkan än tidigare.

Och de som ska göra detta är Kungliga biblioteket kb tillsammans med de regionala biblioteksverksamheterna och kommunerna. Man ska studera hur planerna antagits och hur de används.

Jag ser detta som välbehövligt. I alltför många år har lagen om biblioteksplaner varit tandlös. Det har räckt med en plan i en pärm, skriven utan större samverkan. I värsta fall plankad och inte anpassad till den kommun den ska verka i. Inte heller antagen i någon viktigare kommunal instans. Resultatet? Ja, det gick att läsa i kb:s utomordentliga rapport Barnen i planerna 2012.
Rapporten säger bland annat:

• Planerna är folkbiblioteksplaner utan samverkan med skolan.

• Uttrycker visionära idéer och inte uppföljningsbara mål.

• Hänvisar till andra styrdokument men   visar inte på sammanhang och helhet.

Man kan till exempel skriva att ”barn och unga är en prioriterad målgrupp”. Samtidigt anger man att det finns en halvtidsanställd barnbibliotekarie…

Det här håller inte. Det är vi många som insett. Se till dagens brännheta ämne; läsförståelsen, läskunnigheten. Sverige före och efter pisa. Nu ropas det från alla håll att en kraftsamling ska ske. För att lyckas måste vi samverka. Vi kan inte sitta och göra biblioteksplaner som behandlar barn utan att prata med skolan.

Den nya bibliotekslagen säger också att offentliga bibliotek av alla typer ska samverka. Det vill säga i både de regionala och de kommunala biblioteksplanerna ska det anges hur man ska samverka. Och de kommunala planerna bör behandla både folk- och skolbibliotek. Man ska också i planerna diskutera övrig medieförsörjning.

Viktigt är också att planerna är uppföljningsbara och kan kopplas till bibliotekslagen.

Jag ser det som självklart att vi ska samarbeta. I synnerhet när jag tänker på skönlitteraturen. Om den finns inte mycket skrivet i planerna. Och när man talar om den så är det ofta i termer av läsfrämjande. Det vill säga, vi främjar läsandet för att det är bra för något annat: man blir bra medborgare, duktig i skolans alla ämnen och så vidare. Jag ställer mig frågan ”vem tar hand om litteratur som konstart i kommunerna?”
den undersökning som Kultur i Väst, Regionbiblioteken Stockholm och Halland just nu arbetar med framkommer att bibliotekarier läser mycket – ja, till och med väldigt mycket – men att man håller sig till mittfåran. Ingen lyrik, ingen dramatik, ingen nydanande eller experimentell prosa. Så vem tar då hand om litteraturen som konstart?

Samtidigt vet jag att biblioteksvärlden består av helt fantastiska och duktiga förmedlare. Men hittar de stöd för sitt arbete i planerna? Lagen är tydlig. Vi ska arbeta med litteratur och läsfrämjande. Och hålla bredd och kvalitet.

Kvalitet. Det var ett tag sedan det ordet hördes när det gäller litteratur och inköp. Dags att ta upp denna besvärliga fråga igen men den här gången med respekt för människors olika behov och litteraturens skilda möjligheter att påverka.

Jag ser att den nya lagen – och litteraturpropositionen – har höga förväntningar på oss inom biblioteksvärlden. Det tycker jag är bra. Det har jag också. Och med min kännedom om kollegorna runt om i landet är jag fullt övertygad att vi kan möta nya tidens krav.

Vem vet, vi kanske till och med får ägna oss åt (folk-)bildande arbete igen? Och inte bara leverera det ”kunden” vet att den vill ha. Utan även erbjuda det oväntade, spännande och fullständigt omvälvande?

 

Text: Maria Ehrenberg