Om jag hade ett bibliotek – Stewe Claeson

Stewe Claeson är författare och översättare och en av initiativtagarna till Litterär gestaltning vid Göteborgs universitet. Här skriver han om känslan av att kunna röra vid alla berättelser och om ett minne av boksamlingsdoft.

Jag ser mig omkring i mitt bibliotek, här står 12 000 böcker, jag vet var alla står, jag har ordnat dem, jag lever dagligen med dem, jag hittar dem alla, såvida inte något barnbarn ställer tillbaka en bok galet, då kan det ta dagar att hitta den – men så har jag det. Idag. Så var det inte en gång. Jag växte upp i en arbetarfamilj där det bara fanns ett tiobands-hjärtebibliotek köpt av en kolportör på SKF. När jag hälsade på min gamle morfar satt jag hela tiden framför hans låga bokhylla, tre hyllor, trångt packade med böcker, han var stenhuggare, och som alla gamla arbetare läste han mycket, mest var det Upton Sinclair, Albert Viksten, Jack London, Bernard Nordh, jag läste I marsfjällets skugga varje år, sedan läste jag Jan Fridegård, Irja Browallius, lite skamset Mans kvinna av Vilhelm Moberg, sedan Sven Edvin Salje, och efter en konstig bok av Maksim Gorkij hade jag till sist läst allt i hans bokhylla och morfar sa, varför går du inte till biblioteket.

Det skulle vara roligt att på nytt kunna uppleva den oerhörda känslan av andakt det var att komma in i Landala gamla folkbibliotek, gå förbi regnvåta luktande kappor och stiga in bland trånga hyllor i en tystnad djupare än den i kapellet på juldagsmorgnarna. Det händer att just den doften slår emot mig i gamla bygdegårdslokaler och det händer att själva boksamlingsdoften stiger upp när jag kliver in i riktiga gamla antikvariat, sådana där det fortfarande ligger travar av böcker på golven och antikvariatsägaren tittar upp som om han bleve störd i sin läsning om namnskicket i 1500-talets Småland. Där, i de trånga illa upplysta smala gångarna mellan hyllor mycket högre än jag kunde nå, upplevde jag som tio, elva-åring för första gången den verkliga friheten, där var utblicken oändlig och världens väldiga utsträckning alldeles begriplig. På en stol i ett hörn i det gamla trähuset vidgade sig tillvaron och jag kan fortfarande minnas känslan av hur allt krympte ihop när jag kom ut i friska luften och såg parken och torget och däröver den oändliga himlen. Och jag är säker på, nu så många decennier senare, att jag sa högt: om man hade ett bibliotek.

Några av skolkamraterna kom från hem där det fanns en vägg, ibland många väggar, med bokhyllor. Hemmen i Landala hade också fyra väggar, men om man bortser från att man länge kunde stå och se på en målning av forsande älv eller en skuta i hårt väder så stängde väggarna. Stängde inne. I de andra hemmen, läroverkskamraternas hem, fanns det alltid minst en vägg som inte stängde, som istället öppnade sig, fortsatte förbi den fysiska väggen, en vägg där passad blåste och där man kunde höra Mississippis lopp, där Sven Hedins utmattade vägvisare fick vatten ur en svettig stövel mitt i den stora öknen, där unga gentlemän i vagn anlände till avlägsna engelska herresäten klädda i hög hatt och med invecklat knuten kravatt och där förtvivlade män försökte förvara sig mot anklagelsen att ha slagit ihjäl en gammal pantlånerska.

Hur man i dessa yttersta dagar skall kunna uppleva den typen av frihet och lyckan av att runt omkring sig ha allt från Ainofolkets sångtraditioner till romarrikets triremer, Lewis and Clarks upplevelser bland indianstammar i Montana till förtrycket bland laestadianer under smällkalla norrbottniska vinternätter, från de våldsamt högljudda diskussionerna i Paris universitetskvarter när skolastikerna slog varandra i huvudet, till Mäster Palms grundligt lärda utläggningar om arbetarens faktiska livsvillkor, hur man i dessa läsplattetider och wikipediastunder skall uppleva detta begriper jag inte. Inte så att man inte kan finna alltsammans, det är inte det saken gäller, det är den fysiska känslan av att med handen kunna röra vid alltsammans, man kan dra handen utefter T´angkinesernas makalösa poesi, och med andra handen röra vid det mäktiga Rysslands livegna bönders kamp för frihet, någon meter senare dra ut och befinna sig i Olofs kamp med timmerflottningens fasor, och vända sig och föra en diskussion med Kierkegaard om det språng som skall till ut i det okända för att få någon ordning på det obegripliga med att tro. Allt är där.

När den franske författaren Philippe Sollers häromåret skrev det han kallade Un vrai roman kommer han vid ett tillfälle på att tillvaron för var och en av oss är kort, att universum pågått i milliarder år och kommer att fortsätta så, att vi befinner oss i ’un asile de névroses’, och att det är märkligt att, med perspektivet att var och en av oss är en obetydlighet, en absolut obetydlighet, fysiskt, tidsmässigt, då sätta sig att skriva – memoarer! Mina rader ovan kunde nästan betraktas som ett avsnitt i de memoarer jag aldrig kommer att skriva. Men Sollers säger också, att när upplevelsen av att befinna sig i något slags dårhus blir för stark, när världen omkring en tenderar att bli obegripligt grym, girig, hotfull, banal och ytlig, då byter man trottoar, det räcker; men det räcker också ’d´avoir une bonne bibliothèque, pour échapper en une minute à cette marée noire de laideur.’ Det räcker också att ha ett gott bibliotek för att under ett ögonblick slippa ut ur fulhetens svarta tidvatten.

Text: Stewe Claeson

 

Author Description

admin

Det är administratören som lagt in det här.

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se