En dörr till språket

Undervisning För många asylsökande tar det lång tid att få besked om uppehållstillstånd. Ett vakuum mellan två världar som kan vara en svår tid. Ett sätt att fylla tomrummet med mening är den svenskundervisning som frivilliga arrangerar i Pajala. För Nadim El Baroudi är det ett sätt att förbereda sig och samtidigt få träffa andra. Foto: Fredrik Svedemyr

PAJALA Många av de som kommit till Pajala väntar på beslut från Migrationsverket. En ovisshet och en väntan som kan vara svår. Utan uppehållstillstånd har de inte tillgång till formell svenskundervisning. Men frivilliga krafter ger nyanlända en introduktion till svenska språket.

Snett emot Pajalas solur ligger Tingshuset, eller vad som kanske snarare skulle kunna liknas vid ett slags multifunktionshus. I huset delar polisen, teatern och ABF lokaler. I trappan upp mot den gamla tingssalen hänger teateraffischer. Där det tidigare var rättegångar bakom mer eller mindre lyckta dörrar, spelas det nu teater och åhörare har blivit publik. På andra våningen förbi orientalisk rekvisita har ABF en korridor. I ett av rummen bjuder Anneli Mäkinen på fika. Det är valborgsmässoafton och dagens fikagäster har just kommit från torget där de tillsammans med andra pajalabor har hälsat våren välkommen. Andra dagar är det svenskundervisning. Idag är det en stund att mötas över kanelbullar i flätade korgar och kaffe.

– Första gången jag kom hit frös jag. Nu är det bättre. Jag har haft praktik och försöker lära mig svenska. Det är en lång väntan och svårt att starta om sitt liv utan att veta. Men jag hoppas jag ska kunna studera och få ett jobb. Det är bra att komma hit och få lära sig lite svenska innan jag kanske sedan börjar på Svenska för invandrare, säger Nadim El Baroudi som har varit i Pajala drygt ett halvår.

En siffra

Han tog sig från Syrien med båt till Italien och sedan vidare till Sverige via Turkiet. En resa som kostade honom flera tusen euro och med livet som insats. Och en resa som också reducerar människor till siffror i ett cyniskt system där någon livnär sig på andras längtan efter en plats på jorden utan hot eller förtryck.

– Så fort jag klev ombord på båten var jag inte längre Nadim, utan bara en siffra för att kunna pressa in så många som möjligt. Jag var rädd hela tiden. Rädd för att båten skulle sjunka, att vi skulle bli tagna när vi seglade nära den syriska kusten eller att kaptenen skulle bestämma sig för att vända om och att allt skulle vara förlorat, berättar Nadim vidare.

Bjuda hem

Det är en verklighet som är svår att föreställa sig bland bullar och kaffekoppar i ABFs lokaler, där Pajalas vårsol bryter in genom fönsterraden.

– De här människorna har klarat sig från krigshot och kylan i Pajala när de först kom. Många hade det svårt under vintern. Nu gäller kampen att göra en insats för att de ska kunna bli något och komma vidare med sina liv, säger Anneli.

Hon är själv född i Finland och hennes föräldrar flydde undan kriget. Berättelserna om alla fasor och umbärande har gått i arv och Anneli kan lätt identifiera sig med dagens flyktingar och deras erfarenheter.

– Det finns alltid rasister och människor som tycker de vore bättre om de stannade vid Medelhavet. Men jag tycker det finns en bra attityd generellt i Pajala. Bara vi kunde få fler att engagera sig, säger Anneli vidare och tycker det kunde vara en bra idé om folk i byn kanske kunde bjuda hem nyanlända för en pratstund i sina hem för att på så sätt bygga vidare på fikastundens gemenskap.

En plats

Samtidigt tonar sötman i bullarna ut och kaffet svalnar. Vid någon punkt behövs också fler insatser för att människor från andra delar av världen ska kunna göra en omstart i livet.

– Vi jobbar även med att försöka ordna praktikplatser. Det kan handla om att stå i ett kafé eller om att klippa gräset. Det viktiga är att det finns en plats att komma till där de får kontakter och kan öva upp språket. Det kan vara dörren till ett nytt liv, säger Anneli.