Att läsa är ju att ha roligt

STOCKHOLM Sveriges tredje läsambassadör heter Anne-Marie Körling. Hon är lärare, författare, krönikör och föreläsare och allt hon gör kretsar kring mötet med litteratur, undervisning och språk.

Fakta

Namn: Anne-Marie Körling
Ålder: 57 år
Jobb: Läsambassadör
Bor: Stockholm
Familj: Sambo, tre vuxna barn och ett barnbarn
Vad läser du just nu: Astrid Lindgrens Madicken. För att jag läst alla Astrid Lindgrens böcker tidigare, men aldrig den här och för att jag får bomull i magen av hennes böcker.
Berätta om din blogg Körlings ord: Jag bloggar för att jag vill reflektera utåt och för att jag vill ha ett större pedagogiskt samtal om det vi håller på med i skolan.
Finns det något vi inte vet om Anne-Marie Körling: Jag gillar humlor. Jag räknar humlor och tittar på humlearter. Och så är jag ganska privat av mig.
Hur reagerade du när du fick uppdraget som läsambassadör: Jag satt i bilen med min son när jag fick frågan på telefon. Och jag bara skrek; Ja! Ja det vill jag!

Hon är sen och jag ser henne på långt håll där hon kommer småspringande mot mig där jag väntar utanför hennes port. Jag får ett varmt handslag och en ursäkt i samma gest.

– Förlåt, jag mejlade min portkod. Har du inte fått den, undrar hon medan hon släpper in oss båda i den varma porten och småspringer före mig de tre trapporna upp till lägenheten.

Vi sitter snart i hennes stora kök med varsin kopp kaffe och jag får veta att hon har en förbeställd taxi som hämtar henne om exakt en timme. Då ska hon föreläsa för ett gäng skolledare någon annanstans i Stockholm.

– Ser ditt schema ut så här jämt, undrar jag både orolig för hennes hälsa och för att vi inte ska hinna med intervjun.

Men hon bedyrar att det kommer att lugna ner sig veckan därpå. Något jag tvivlar på, för efter att ha läst på om henne och hennes liv har jag förstått att det händer mycket runt Anne-Marie Körling. Och det mesta handlar om läsning, undervisning och språk.

Pratar med böcker

Det ligger travar med böcker på det stora köksbordet, alla fulla med post-it-lappar och anteckningsblad som spretigt sticker ut mellan boksidorna. Anne-Marie plockar upp en bok i en av travarna, Sven-Eric Liedmans Ett oändligt äventyr som hon läst många gånger och som är fylld av post-it-lappar, understrykningar och anteckningar.

– Jag pratar med boken med pennan och det går nästan inte att läsa en bok efter mig. I den här boken har jag dessutom olika färg på post-it-lapparna, en färg till sådant jag tycker skolan bör utveckla, en annan färg handlar språkutveckling och en annan om läsning.

Trots att hennes sätt att läsa är aktivt och medvetet, säger hon att första gången hon läser en bok låter hon det, trots att pennan är med, vara ett möte och en läsupplevelse. Nästa gång kan hon bli förvånad över sina egna funderingar eller över något hon strukit under, eller inte har strukit under

– Nya tider ger nya frågor, konstaterar hon. Men jag läser väldigt mycket för att se vad jag kan göra i mötet med barn, utan att låta mig förloras i det. Det får inte bli ett uppdrag att läsa. Jag vill ju ha läsupplevelsen också. Och det ska barn och unga också få.

Uppväxt

Anne-Maries uppväxt präglades av mycket musik och mycket böcker med en farfar som varit tonsättare, en morbror som var bokhandlare och mycket böcker i hemmets bokhyllor. Farfar Felix Körlings lekfullhet med språket i sina barnvisor gav henne en nyfikenhet på språket som följt henne genom livet.

– Vi sjöng farfars barnvisor och morfar högläste för vår stora släkt. Det var inte alltid jag förstod vad det handlade om, men jag sjöng med och jag lyssnade och jag fick ju höra dem redan som väldigt liten.

När Anne-Marie var sju år dog hennes pappa. På den tiden pratade man inte med barn om sorg, och ingen pratade om pappor med henne under hennes uppväxt. I stället sökte hon i litteraturen och läste mycket böcker där hon letade efter pappor.

– Det var ju det enda jag längtade efter, att få någon slags pappa att identifiera mig med.

Pippi Långstrump, som inte heller har någon pappa, var en av de litterära figurer som hjälpte Anne-Marie i hennes saknad när hon var barn, och för bara ett år sedan hittade hon boken En liten berättelse om kärlek av Ulf Stark med illustrationer av Ida Björs.

– Då kom jag på att Oj, vad jag längtat efter pappa! I boken känner han pappans dofter och det var precis vad jag gjorde i hemlighet när jag var mindre. Det blev så starkt när jag läste den.

Det var aldrig någon som sade vad Anne-Marie skulle läsa när hon växte upp. Däremot vad hon inte fick läsa, och eftersom hon inte fick läsa Allersromaner var det de som lästes och som låg gömda i en låda under sängen.

– Så grejen med dem var ju att de lästes i hemlighet, men vilka samtal jag hade med mina klasskamrater på väg till skolan, minns hon leende. Vi var tonåringar som läste och vi skapade gemenskap för att vi läste samma saker.

Engagemang

Det var inte bara Allers som lästes i smyg i flickrummet. Redan som 13-åring läste Anne-Marie psykologiböcker. Hon har ingen förklaring på varför hon gjorde det, men hon säger att hon alltid har haft ett intresse för lärande och för barn. Till exempel visste hon tidigt vilka rättigheter barn har och förklarade det gärna för okunniga vuxna.

Så småningom bestämde hon sig för att läsa till lärare. Ett val som visade sig var det roligaste hon gjort, och ett val som fick henne vilja vitalisera undervisningen i skolan.

– Jag ville jobba med litteraturen som bas. Det var A och O för mig. Och det fick jag kämpa för. Både på lärarhögskolan och på skolan jag senare jobbade på.

Anne-Marie ville undersöka vad barn väljer att läsa när de får bestämma själv, så redan i sin första klass bar hon in en massa böcker och tidningar i klassrummet och hon såg till att det fanns massor av sköna platser att läsa på. Vilket resulterade i att ingen ville läsa ur de läseböcker som ingick i undervisningen, vilket i sin tur fick Anne-Marie att läsa högt ur de böckerna och utforma gemensamma uppgifter runt dem.

– Läsförståelse kommer inte bara för att vi har böcker, vi måste göra gemensamma saker med boken och med läsningen. Högläsning utmanar barn att läsa och hemligheten är att själva läsengagemanget ligger i att böckerna finns där barnen är och i samtalet om texten.

Väcker frågor

Genom den stora tillgången till böcker och tidningar i klassrummet fick Anne-Marie alla barn att bli läsande. Och eftersom barn ofta är nyfikna pratades det mycket om vad de läste och det blev ett naturligt flöde mellan böckerna. Hon såg att barnen blev mer medvetna om all text och att hennes roll som lärare var att se till att de kunde och fick läsa, vara nyfikna och att lyssna.

– När det gäller barn tycker jag det är roligt att inte ha förutfattade meningar om vilka de är. Fråga dem! Det blir så mycket rolig undervisning när man är nyfiken som lärare. Och jag tycker man kan ställa vardagsfrågor om läsning och vad det gav för upplevelse, precis som vi pratar om hur vi sovit och vad vi ätit.

Hon plockar upp en annan bok ur sina travar på bordet, Ison Glasgows När jag inte hade nåt.

– Den här boken, säger hon, talar om hela inställningen till skolan. I boken berättar Ison Glasgow hur hans mamma varje dag under hans skoltid var nyfiken på vilket nytt ord han skulle lära sig och komma hem med. Han hade ett uppdrag och en positiv förvänta på skolan med sig hemifrån. Och då gäller det att skolan möter upp den positiva förväntan. Sådant grubblar jag på, säger Anne-Marie.

Läsambassadör

Anne-Marie Körlings nya uppdrag som läsambassadör gör att hon två år framöver kommer att stå på två ben. Det ena är kvar i skolans värld med bland annat Läslyftet och föreläsningar om textsamtal, medan det andra tar plats i Kulturrådets perspektiv med läsning utanför skolans värld. Hennes övertygelse och förhoppning är att de två ska berika varandra och vidga perspektiven.

– Jag tror på varenda liten insats, säger hon övertygande och berättar att hennes strategi som läsambassadör kommer att vara att prata om böcker, litteratur och läsning med alla överallt hela tiden. Och det är samtalet om det man läser och högläsning hon kommer att slå ett extra slag för.

– Jag vill att alla ska förstå hur boken kan bli intressant för barn igen och jag kommer alltid att ha en bok instucken i kjollinningen och jag kommer att ställa samma fråga till mig själv varje dag: Har jag fått någon att ställa frågor om böcker idag?

– Och, tillägger hon medan hon tittar ut genom fönstret där en taxi just tutade uppmanande, att läsa är ju att ha roligt här och nu och att få spegla sig och får vara på platser man aldrig har varit på.