Ulf Benkel
Frilansjournalisten och författaren Ulf Benkel föreläser och skriver böckerom ordvitsar och ligger bakom vitskontot @goteborrrg på Twitter. Här skriver han om sitt bibliotek, om kärleken till orden – och till bibliotekarierna.
Om jag hade ett bibliotek så skulle alla bibliotekarier få medalj. Och löneförhöjning.
Ända sedan slutet av 70-talet, när jag som lillgammal bokmal i slukaråldern var stammis på Kållereds bibliotek, har jag känt en stark kärlek och respekt inför denna smått geniala samhälls-
institution och de spränglärda, engagerade och häpnadsväckande tålmodiga människor som arbetar där.
Ur barndomens bibliotekshängande föddes dessutom ett intresse för ord, språk, läsande och skrivande som senare även påverkade mitt yrkesval. Jag har nu jobbat som journalist i omkring ett kvartssekel och skrivit tre böcker med och om ordvitsar.
Så flera av de biblioteksbesök jag har gjort under senare år har inte främst varit som läsare, utan i egenskap av författare och föreläsare. Vilket inte på något sätt har gett mig anledning att revidera min tidigare inställning till bibliotek och bibliotekarier. Kärleken och respekten är starkare än någonsin.
Om jag hade ett bibliotek är jag därför helt förvissad om att jag skulle kunna ta hjälp av personalen för att göra praktisk verklighet av något som än så länge mest är en känsla. En känsla som förstärktes just under en föreläsning om ordvitsar. Dock inte på ett bibliotek, utan i en femteklass på en skola i Göteborg förra våren.
Det var mitt allra första författarbesök i en skolklass och jag var nervös. Ja, ärligt talat närmast panikslagen.
Dels hade jag hört skräckhistorier om hur hänsynslös en barnpublik kan vara (om de inte tycker att du är rolig att lyssna på så kommer de inte att göra någon hemlighet av det – ungefär så kan man sammanfatta förhandsinformationen från vänner i barnkultursvängen).
Dels var jag fortfarande lite osäker på om fenomenet ordvitsar verkligen skulle kunna uppskattas av en så ung publik. Jag tänkte att det krävs att man har uppnått en viss ålder, och därmed har samlat på sig ett visst ordförråd, för att man ska kunna värdesätta den lek med ordens olika betydelser som är vitsandets själva kärna.
Dock hade jag någonstans en liten förhoppning om att åtminstone kunna förmedla en känsla av att ord och språk är något lustfyllt och roligt. Men jag var tveksam till om de verkligen skulle fatta grejen.
Så fel jag hade. Och så glad jag var över att jag hade fel. För oj, vad de fattade grejen.
Efter några minuters grundfakta om själva ordvitsbegreppet och några pedagogiska exempel (bland annat den måttligt roliga men mycket illustrativa ”det var två myror och en stack”) var klassrummet en skog av ivrigt viftande händer. Alla ville bidra med egna ordvitsar – gamla klassiker såväl som helt nya, några påkomna i stunden.
(Senare hörde jag ryktesvägen att klassen framfört ord-
vitsar som underhållning på skolavslutningen.)
Om det var något som de här elva-tolvåringarna visste, så var det att det är kul med ord.
Och det är det ju.
Och den känslan hade jag velat ta med mig om jag hade ett bibliotek.
Ja, och så de där medaljerna då.
Ulf Benkel
Journalist, författare och föreläsare