Författaren och journalisten Johan Theorin gjorde succé med sin debutroman Skumtimmen som kom 2007. Sedan dess har han gett ut ett antal romaner där flera av dem utspelar sig på Öland. Här beskriver han sitt bibliotek som litet och överskådligt och konstaterar att bibliotek är som böckerna de innehåller. Antingen fastnar vi i dem eller också gör vi det inte.
Jag glömmer aldrig skylten: BIBLIOTEKSDEPÅ.
Nuförtiden finns ju vita skyltar som pekar mot allt och alla längs vägarna, men när jag var liten på 70-talet var de sällsynta – och de riktigt mystiska skyltarna fanns knappt alls. Det är därför jag minns den vi körde förbi på väg till Stockholm så väl. BIBLIOTEKSDEPÅ. Den pekade rätt ut i skogen, men där syntes ingenting. Bara tät granskog.
– Biblioteksdepå, sa jag i baksätet. Vad är det?
– En depå är ett lager, sa min far bakom ratten.
– Ett lager för vadå?
– Allt möjligt … I det här fallet måste det vara för gamla bibliotek.
– Ett lager för gamla bibliotek, vem driver det?
– Säpo kanske, sa pappa. Hemliga polisen.
– Varför har hemliga polisen ett lager av bibliotek?
– För att hålla koll så ingen stjäl dom, sa pappa. Okej, nu leker vi tysta leken!
Pappas fantasi hade manat fram spännande ting i skogen, men sedan tog den tydligen slut och Tysta leken var ett sätt att slippa fler frågor. Så jag satt tyst i baksätet och funderade över biblioteksdepån och hemliga polisen. Jag antog att den for runt och samlade ihop gamla bibliotek från hela landet. Eftersom inget annat än skog syntes till var allihop förmodligen nedgrävda i underjordiska kammare.
Jag visste att bibliotek som blev gamla byttes ut. I min hemstad Nora hade det först funnits ett gammalt trähusbibliotek i flera våningar, med knarrande golv och trånga gångar i dunkla salar. Nu var det plötsligt ersatt av ett bibliotek i ett nybyggt envåningshus, med breda salar och bra belysning. För mitt inre manade jag fram hur hela gamla stadsbiblioteket hade monterats ned, körts iväg och grävts ner mitt ute i skogen. Där låg det nu, sida vid sida med alla andra stängda bibliotek. Salar efter salar med hyllor fyllda av böcker.
Några år senare hittade jag novellen ”Biblioteket i Babel” av Jorge Luis Borges, argentinsk författare och bibliotekarie, och kände igen mina fantasier i hans inledning: ”Biblioteket består av ett obestämt antal hexagonalgallerier, med stora ventilationsbrunnar i mitten, vilka är omgivna av mycket låga balustrader. Från alla hexagoner kan man i all oändlighet se de lägre och övre våningarna. Galleriernas placering är invariabel. Tjugo hyllor, fem långa hyllor på varje sida, täcker alla sidor utom två. Hyllornas höjd överskrider knappast en ordinär bibliotekaries längd.” Novellen, översatt av Sun Axelson, är bara åtta sidor men själv får jag svindel varje gång jag läser den.
Borges bibliotek är oändligt, visar det sig. Biblioteket är hela universum. Folk lever hela sina liv i biblioteket, de dör där och begravs genom att kastas ut i ett evigt fritt fall mellan biblioteksgallerierna. Borges bibliotek är så stort att folk slutar läsa, det finns så många liknande böcker där att det är hopplöst att skilja dem åt. Stämmer det verkligen, att stora bibliotek minskar besökarnas läslust? Eller vad påverkar den lusten? Att bibliotekarierna är tysta eller pratsamma? Att lokalerna är nya eller gamla?
Själv tror jag inte att storleken har någon betydelse – viktigast är bibliotekets innehåll. Bibliotek är som böckerna de innehåller, antingen fastnar vi i dem eller också gör vi det inte. Så här vill jag gärna att en bok ska vara: kort och snabbläst. Men det gäller precis när jag börjar läsa den. Om boken fångar mig vill jag att den aldrig tar slut. På samma sätt vill jag gärna att ett bibliotek är litet och överskådligt när jag kliver in i det.Ett bibliotek inne i en busskur, med en enda smal hylla? Bra, så länge den innehåller just den bok jag letar efter just då. Sedan, längre in, får det gärna förvandlas till en depå med alla världens bibliotek: långa salar och höga hyllor, i det oändliga. Alla böcker i hela universum kan finnas där, jag skulle vandra bland dem resten av livet och dö i frid.
Fotnot: Statens biblioteksdepå ligger utanför Bålsta och är ett gigantiskt arkiv som förvarar dagstidningar och andra trycksaker från 1850 och framåt. Depån tar emot besökare och drivs förmodligen inte av hemliga polisen.
Text: Johan Theorin