Skönlitteraturen är viktig i Finland

Experimentellt, nyskapande och internationellt. Så kan man beskriva en del av den nya skönlitteraturen i Finland just nu. Men litteraturen har också spelat en viktig historisk roll i nationsbyggandet. Vi har pratat med två litteraturforskare i Finland för att ta reda på vilken status skönlitteraturen har idag.

Litteraturen har traditionellt varit väldigt viktig i Finland. Det är egentligen med hjälp av litteraturen som nationen har byggts och som medvetandet om Finland, om hur människan är, om hur samhället är, har skapats, säger Kristina Malmio, universitetslektor vid Helsingfors universitet.

Hon menar att litteraturen också har varit viktig som verktyg för att komma vidare i livet och som ett verktyg för social rörlighet.

Genom historien löper de svenskspråkiga författarna och de finskspråkiga sida vid sida. Från Runeberg och Topelius i början på 1800-talet blir det senare de finskspråkiga författarna som tar över nationsbyggandet, som Aleksis Kivi med romanen Sju bröder.

Men relationen mellan den finlandssvenska litteraturen och den finskspråkiga är inte helt självklar.

– På det stora hela har det tidvis varit ganska tät dialog, och tidvis har de kört sitt eget race. För tillfället är det ganska lika, men det är inte så mycket samarbete eller dialog. Det är ganska få finlandssvenska författare som lyckas slå igenom på finska sidan, säger Kristina Malmio.

Mia Österlund, litteraturforskare vid Åbo Akademi, Finlands svenskspråkiga universitet, håller med om att relationen är komplex.

– Tove Jansson är kanske vår allra största stjärna. Men det tog lång tid innan böckerna översattes till finska, säkert tio år. Nu upplever man ju Mumin som det mest finska, men det fanns en stor eftersläpning, säger hon.

Samtidigt har hon märkt en förändring de senaste åren.

– Nu ges många finlandssvenska romaner ut parallellt på svenska och finska. Det känns lite nytt och det borde skapa mer dialog och inverkningar.

Populärt med realistisk historia

Enligt litteratursociologiska undersökningar som Kristina Malmio refererar till, uppskattar finska läsare verklighetstrogen, realistisk och historiskt faktaspäckad litteratur. Och fortfarande är krig ett stort litterärt tema berättar Mia Österlund.

– Det har sina rötter i Runeberg, den fosterländska kärleken, att dö för sitt land. Sedan kom motreaktioner i Väinö Linnas bok Okänd soldat och det började handla mer om umbärandena vid fronten, om det svåra, säger hon.

Kriget som tema har också ofta behandlats i ett familjehistoriskt perspektiv, men också i relation till den stora barnevakueringen, när tiotusentals barn skickades till Sverige under andra världskriget.

– Och just nu aktualiseras detta igen, i spåren av flyktingkrisen, säger Mia Österlund.

– Kriget har varit ett öppet sår för många. Min morfar var i kriget, min mamma föddes under kriget. Men det har också funnits en tigandets kultur, min morfar ville aldrig berätta.

När tiden går och det svåra kommer mer på avstånd, har det dock öppnat upp för fler sätt att berätta om det, menar Mia Österlund. I dag ser hon hur många författare behandlar kriget ur ett kvinnligt perspektiv.

– Till exempel i Ulla-Lena Lundbergs Marsipansoldaten, som handlar om längtan efter det söta, att skicka sötsaker till fronten. Den berör kvinnorna och barnen och tar in fler perspektiv.

Experimentellt och internationellt

En del författarskap håller också på att förändra själva berättandet och frångår det historiskt realistiska. En ny trend är enligt Mia Österlund mer experimentella, underfundiga och skruvat fantasylika romaner. Hon nämner till exempel den prisbelönta Minnet av vatten av Emmi Itäranta, eller uppmärksammade Oneiron av Laura Lindstedt som båda kom på svenska under 2017.

Kristina Malmio menar att även den finländska poesin är experimentell, spännande och dagsaktuell just nu, trots att det inte alltid är den mest kommersiellt gångbara genren.

Men hon berättar också att man kan se ett mer internationellt perspektiv i den finska skönlitteraturen. Litterära agenter som aktivt säljer in de finländska verken har också börjat dyka upp.

– Det som har hänt bland de finska och finlandssvenska författarna de senaste fyra åren är att de börjar vända sig utåt på ett annat sätt. De placerar sina berättelser utomlands och har börjat skriva berättelserna annorlunda redan från början, som om de är tänkta för översättning.

Och det är många som vill skriva, som vill bli författare. Litteraturens status i Finland är fortfarande hög. Det märks inte minst på de många skriv- och författarutbildningar som startas, menar Kristina Malmio. Men samtidigt finns på samma sätt som i Sverige, också en ökad oro i samhället för att unga läser mindre.

– Det är många som vill skriva, men jag vet inte om alla vill läsa. De som försöker skapa de nya författarna, de förstår inte alltid att man för att skriva också måste läsa väldigt mycket, säger hon.

FAKTA

Årets Finlandiapris, priset för bästa finska roman, gick i år till författaren Juha Hurme, med romanen Niemi.
Han höll hälften av sitt tacktal på svenska och hänvisade bland annat till finlandssvenska författare som Elmer Diktonius, Edith Södergran, Gunnar Björling, Runar Schildt och Lars Huldén, som viktiga litterära läromästare. Dessutom pekade han på att två författare som varit viktiga för den finska litteraturens grund, Mikael Agricola och Aleksis Kivi, också varit tvåspråkiga.