PROFIL – Minns maktlösheten som barn

PROFIL – Minns maktlösheten som barn

Hon har ägnat så gott som hela sitt yrkesliv åt att skapa konst för barn. Inte för att hon tycker särskilt mycket om barn, mera för att barn är maktlösa och för att hon kommer ihåg hur det var. Nu gör Suzanne Osten sig redo för en höst på Dramaten.

– Jag var väldigt intresserad av fysik. Det sägs att där man befinner sig när man är nitton år, där blir man kvar och jag spelade studentteater i Lund. Hade jag istället varit i en fysiksal hade jag nog arbetat med det, säger hon samtidigt som hon står och måttar kaffe och häller på i kaffebryggaren.

Suzanne Osten är konstnären, regissören och författaren som mer eller mindre vigt sitt yrkesliv åt att arbeta med konst för barn, även om hon också gjort teater och film för vuxna. 1975 startade hon teaterscenen Unga Klara för barn och unga, tillsammans med Per Lysander. Ihop med MargaretaGarpe skrev hon en rad pjäser och den legendariska sången Vi måste höja våra röster. Hon gjorde babydrama för bäbisar och kände en slags revansch när det, trots vad många förståsigpåare sa, faktiskt gick att spela teater för bäbisar. Dessutom var hon professor på Dramatiska institutet mellan 1995 och 2009. Suzanne Osten har med andra ord präglat stora delar av vår moderna kulturhistoria och varit en viktig förebild både nationellt och internationellt och en förgrundsgestalt när det gällt att synliggöra barn i en värld av och för vuxna.

– När jag först erbjöds att bli professor på Dramatiska institutet tackade jag nej, sedan fick jag frågan igen och när jag fick ok på att undervisa i barndom och konst, då tackade jag ja. Inga konstnärliga utbildningar har barn på schemat, de tror inte att de behöver det och det är helt konsekvent med tanke på barnrasismen som finns i samhället.

Barndomen som koncept

Hon har dukat fram koppar och värmt chokladcroissanter i ugnen. Vi sitter i Suzanne Ostens stora, hemtrevliga kök i centrala Stockholm. Här har hon bott sedan 90-talet.

– Mamma sa alltid: ”Vad du än gör,se till att du alltid har din lägenhet”. Det berodde väl på hennes egen situation, att hon blev av med lägenheter och jag släpades runt med henne. Men jag har hållit kvar vid den här lägenheten och det är jag glad för, säger hon.

Det är lätt att förstå henne. Det är en gammal sekelskifteslägenhet, ett plagiat av de högreståndshemmen på Östermalm. Men det var inte riktigt lika fint i den delen av city där Suzannes lägenhet ligger, berättar hon. Allt finns här, pigans rum innanför köket, ringklockan där herrskapet kunde ringa på henne och en serveringsgång, men fördelat på färre kvadrat än på Östermalm. Lägenheten känns ändå stor och det är mysigt och ombonat. Väggarna i hallen är klädda i böcker, i vardagsrummet, eller om det är ett arbetsrum, finns en gigantisk fåtölj som liksom slukar en. Här finns en hel del konst och vissa föremål ser ut att kunna vara från en scenografisk modell, en skiss från en föreställning eller rekvisita.

Det är ganska bråda dagar för Suzanne Osten, på förmiddagen har hon
först varit på Dramaten, sedan taxi ut till Västberga där hon har medverkat i en podd, producerad av organisationen Maskrosbarn som är en barnrättsorganisation som stödjer unga som har föräldrar som mår psykiskt dåligt eller har ett missbruk. Och där återkommer det igen, barnets utsatthet. Hon är själv ett barn som vuxit upp med en mamma som hade schizofreni.

– Min mamma körde ut min 14-åriga syster som fick flytta till Göteborg där hon hade sin pappa. Då var jag sex år och fick leva själv med mamma, med tanke på hennes sjukdom var det lite speciellt, säger hon.

Hon har skildrat livet med sin sjuka mamma i filmen Flickan, mamman och demonerna från 2016, som är baserad på hennes bok Flickan, mamman och soporna som gavs ut 1998. Mamma hette Gerd Osten och var frilansjournalist och filmare, en begåvad kvinna, född i fel tid då det var näst intill omöjligt att arbeta med film och skapande om man var kvinna. Tidvis levde hon som baglady och Suzanne med henne. Uppväxten är grunden i hennes konstnärliga arbete.

– Barndomen har ju varit mitt koncept, en riktig guldgruva. Jag har gjort konst för barn och om barndom för vuxna. Den är allt vi är, det är en tid i våra liv där alla drömmar, förhoppningar och möjligheter fortfarande finns. I början av 70-talet växte också ett sociologiskt intresse för barnet, det blev en kulturhistorisk kategori och man började tillämpa olika perspektiv på barnet, som till exempel klass. Till skillnad från en del vänsterkamrater ville jag inte göra skillnad på barn utifrån klass. Jag har hela tiden tänkt att alla barn är maktlösa, de följer sina föräldrar och är beroende av vuxna.

Barnrasism

Vi lever i ett barnrasistiskt samhälle,menar hon. Suzanne visar mig en bok –Childism: Confronting Prejudice Against Children av den amerikanska analytikern och den politiske teoretikern Elisabeth Young-Bruehl, samma författare som skrev Hanna Arndts biografi. Hon hittade författaren när hon skulle regissera föreställningen i Annas garderob som handlade Anna Freud, ett av Sigmund Freuds barn, på Göteborgs stadsteater 2014.

– Jag gjorde en hel del research och upptäckte att Young-Bruehls tankar låg i linje med mina egna tankar, berättar hon. Det Young-Bruehl gör är att hon visar på vuxenvärldens fördomar mot barn som grupp och likställer den med rasism, sexism och homofobi. Att den finns i samhället som en del i vår kultur.

– Vuxna förtrycker barn, så är det bara. Och en anledning till att vi gör det är att vi har glömt hur det är att vara barn. Sen får vi barn, som vi inte vet vad vi ska ha till, och projicerar en massa på dem. Jag har väl haft bättre komihåg och en speciell uppväxt där jag minns hur det var att vara beroende.

Konstnärliga ambitioner

Hon tror att det är hennes bakgrund som elev på en Rudolf Steinerskola som gjort att hon jobbat med barn.Där fick eleverna lära sig att barn var fantastiska.

– Mamma satte mig där eftersom de inte slog barn. De slog så klart barn, min mamma gjorde också det, men det fanns en modern idé om att de inte gjorde det. Sedan var skolan ganska auktoritär, men det tror jag var bra.

Själv har hon varit antiauktoritär i sitt liv. Yrkeslivet har varit präglat av att bryta tabun och att skapa konst av yttersta kvalitet, oavsett om konsten varit avsedd för vuxna eller barn, vilket inte varit så vanligt.

– Jag har haft så otroligt höga, konstnärliga ambitioner. Det har varit väldigt viktigt för mig att göra intressant, komplicerad och relevant konst även för barnen. Dessutom, om jag skulle kunna behålla skådespelarna så var jag tvungen att skapa föreställningar som var komplexa och som skapade uppmärksamhet, varför skulle de annars vilja jobba med något som värderas så lågt som konst för barn.

Gör ingen skillnad på barn och vuxna

I dag är hon en nestor inom svensk kultur och hon har mottagit en rad utmärkelser världen över. Hon säger att hon har blivit en slags handelsresande i frågor som rör barns rätt till kultur och står fortfarande på barrikaderna, men upplever att hennes värde varit annorlunda om hon kanske varit verksam i ett land som Frankrike eller ägnat sig mer åt konst för vuxna.

– Jag har fått uppskattning i mitt arbete, men inte i närheten av det jag skulle ha fått om jag ägnat mig åt konst för vuxna. Bland parnassen har man inte så högt värde om man jobbar med barn, det har varit så genomgående bland kritiker och andra teatermänniskor.

Suzanne Osten har hängt i, menar att teater för barn kan vara absolut livsavgörande och trots att få barn och unga i dag får ta del av konst och kultur, så är det förhållandevis många som vill spela teater och bli skådespelare.

– De har märkt att det finns något där. Teater är en fantastisk konstform för barn, den är som gjord för vårt psyke.

Egentligen har hennes arbete inte påverkats av om hon har arbetat med en barnföreställning eller för vuxna. Kanske att vi generellt är mer rädda för vuxna, för den vuxna kritiken. Men också rädda för att göra konst för barn, men av helt andra orsaker. Det har inte Suzanne Osten varit.

– Jag har aldrig tänkt: ”det är för svårt”, ”det kommer att gå över huvudet på dem”. På så sätt har jag saknat respekt för barnen och i det ligger väl ett slags förakt, men det har varit bra för konsten att inte vara så ängslig. För att kunna arbeta med barn behöver man nog vara på ett speciellt sätt, tror hon. Kanske att barnen tycker att hon är aningen bisarr, hon bryter mot den vuxna auktoritära normen när hon till exempel sätter sig på golvet.

– Det är för att jag glömmer mig. Jag tror inte heller att man ska prata med barn på ett tillgjort sätt, även om barn är väldigt toleranta och tålmodiga.

Frilansliv

Efter turerna på Unga Klara under 2000-talet, där scenen inte längre skulle få kommunala pengar utan frigöras från stadsteatern och vara en fri teatergrupp, till att senare, under kulturministern Alice Bah Kunhke, få ett nationellt uppdrag, så kände Suzanne Osten att hon börjat tröttna. 2014 slutade hon som konstnärlig ledare på Unga Klara och började frilansa istället. Det funkar det också.

Våren 2020 kommer hon att regissera en pjäs på Dramatens stora scen –Furstinnan av Amalfi av John Websteri översättning av Per Lysander. Den handlar om en otroligt intressant och kärleksfull kvinna som blir styckad av sina bröder. Det är ett känt drama som spelas ofta i England, men som aldrig har spelats i Sverige. Det finns många anledningar att spela den här pjäsen, tycker hon.

– Furstinnan är en väldigt handlingskraftig kvinna. Hon följer sitt hjärta, gifter sig utanför sin klass och tar också makten från sina bröder, hon är självständig. Pjäsen handlar om det som är kärnan i kvinnohatet, det intresserar mig. Jag har alltid funderat på varför det finns ett sånt stort kvinnohat och varför det i så hög grad är kopplat till kropp och sexualitet.

Ständigt i flödet, intellektuellt och fysiskt. Att säga att Suzanne Osten känns evigt ung och tidlös är en floskel, men ack så sann.

FAKTA

Namn: Suzanne OstenÅlder: Fyller 75 år den 20 juni

Familj: Dottern Hanna född 1965, barnbarnet Thora född 1996

Gör på min fritid: Ser allt, lyssnar på musik, möter vänner, umgås med fästmannen Per

Det här läser jag nu: Art of cruelty av Maggie Nelson

Kuriosa: På ytterdörrens utsida har hon en skylt: Varning för mormor

Author Description

Anneli Abrahamsson

Journalist anneli.abrahamsson@kulturivast.se 072 253 97 23

Kultur i Väst

Postadress

Kultur i Väst
405 44 Göteborg

Besöksadress

Rosenlundsgatan 4
411 20 Göteborg

Telefon

031 333 51 00 (växel)
031 333 51 01 (reception)

E-post

redaktionen@noll27.se