Att skriva biografiskt –
För Otto Gabrielsson var den självbiografiska formen ett existentiellt val. Den självutlämnande boken har varit ett reningsbad och ett slags pånyttfödelse. Nu håller han på med nästa självbiografiska projekt.
– Jag tycker att det jag skriver i boken är relevant för det samtal jag för med honom, eller den monologen jag för med honom. Om man nu kan föra en monolog med en annan person, för lite så blir det ju, konstaterar Otto Gabrielsson.
Öppet brev
Han har tagit sig till Göteborg där vi sitter och pratar om hans debutbok Vildhavre – Sista brevet till pappa, som nog kvalar in som en av årets mest uppmärksammade böcker. Boken utspelar sig under åren 2018 – 2019 och är skriven i dagboksform, där nutid varvas med återblickar. Den kretsar kring Otto och hans liv och det öppna, slutliga brevet som han författar till sin pappa, kulturmannen Jörn Donner som avled i januari i år, några månader innan Ottos bok kom ut. Den kan ses som en replik på Donners självbiografi Mammuten som kom ut 2013, en läsning som Otto hade sett fram emot för att kanske äntligen få lära känna sin pappa på riktigt. Så blev det inte. Redan på sidan tjugo omnämns Otto och hans halvsyster som föddes samma år som brodern. I en bisats beskriver Donner de båda utomäktenskapliga barnen som misstag. Otto lägger undan boken och läser den inte på många år. När han nu väljer att ge ut en självbiografisk bok är det för att återta sin berättelse och visa upp både sig själv, pappan och deras relation.
– Det är ett väldigt medvetet val att jag tilltalar honom i texten och också att jag blottar mig själv och verkligen försöker vara så naken som möjligt. Men jag öppnar också upp resonemanget och har brutit upp texten så att den blir mer allmängiltig.
Existentiellt val
Otto Gabrielsson har skrivit en samtidsskildring som är drastisk, rolig och sorglig. Självutlämnande och hudlös. Vi läsare släpps in i saknaden och får följa med i hans grävande i minnet. Vi får se det ledsna jaget som gör att han både blir och ser sig själv som oförmögen och passiv, svag och skör. Men där finns också en vilja att visa pappans mindre smickrande sidor för att istället mejsla fram bilden av en komplex människa och relation.
– Min förläggare sa att jag skriver mer om mig själv än om Jörn Donner. Det understryker jag gärna och det är viktigt att det framgår att det är ett tydligt existentiellt val att jag skriver mer om mig själv än om min pappa. Han är en skuggfigur som jag jagar.
Han tvekade egentligen aldrig att använda sig av det autentiska skrivandet, trots att det också är ett risktagande att vara så självutlämnande.
– Jag kastar mig ut och det kanske går åt helvete, jag visste inte ens hur jag skulle må av det här men jag tycker bara att jag har mått bra. Finns det något bättre uttryck än att blotta sig? Det här är jag. Det här är Otto Gabrielsson, det känns skönt att kasta sig ut och för mig har det varit att kasta mig ut i livet. Det är otroligt befriande. Nu har det gått ett kvartal sen boken kom ut. Ibland tänker jag: Shit jag har inte blivit inspärrad än, säger han och skrattar.
Den som är stark måste vara snäll
Det självbiografiska anslaget tilltalar Otto Gabrielsson, som tycker att sanningen i sig är så storslagen att det inte finns någon anledning att lägga till eller förvränga saker. Men det självbiografiska skrivandet innehåller en rad etiska överväganden och i sin bok namnger han en del personer, medan andra får förbli namnlösa.
– Jag har nog tänkt att jag kan namnge människor där jag sparkar lite uppåt, men med tanke på att boken fått rätt bra spinn så kan det uppfattas som att jag sparkar neråt och det vill jag ju inte göra. Jag är inget namn men nu har jag ändå en plattform, ju högre upp i hierarkin man befinner desto försiktigare måste man vara med vilka man inkluderar. Om det här hypotetiskt skulle vara min andra bok skulle jag nog gjort annorlunda och valt att inte ta med vissa namn.
Nytt skrivprojekt
Han har nyligen avslutat sina psykologistudier vid Karolinska institutet i Stockholm och har fått jobb som psykolog samtidigt som han skriver på sin nästa bok, också den har sin utgångspunkt i Ottos egna liv.
– Det finns väl en tendens till kritik mot det självbiografiska skrivandet men livet är så enastående vackert och fantastiskt i sin svärta och i sitt absolut ljusaste att det är värt att beskriva det som det är i sig självt. Så tänker jag även om Vildhavre – sista brevet till pappa. Det är inte en bitter bok utan mer en hyllning till livet faktiskt även om inte så många ser det, skrattar Otto. Men det är den ansatsen jag har, det är en del av livet och det är vackert.
Author Description
