Sociologen Roland Paulsen är docent och arbetar som universitetslektor vid Lunds universitet där han forskar om bland annat arbetets mening. Ibland dyker han upp i olika debatter och samtal, ofta inbjuden i sin roll som arbetskritiker. Lugnt och metodiskt förklarar han sina idéer och förefaller kunna övertyga vem som helst om att vi borde omorganisera våra liv och arbeta mindre. Under detta märkliga coronaår skriver han, som framstår som lugnet själv, en bok: Tänk om – en studie i oro.
– Jag har egna erfarenheter av oro som motiverar den här boken, men jag har varit noga med att inte skriva om det så mycket. Det är så vanligt att man tar sig själv som exempel och jaget får stå så mycket i centrum när det egentligen är processen oro som är det intressanta och hur vi förhåller oss till det, säger Roland Paulsen en sen fredagseftermiddag när vi pratar i telefon.
Kontrafaktiskt tänkande
I boken Tänk om – en studie i oro, förklarar han och mejslar fram en berättelse om hur vi västerlänningar har blivit så oroliga. Genom att försöka förstå oro på individnivå kan vi också förstå hur den i sin tur, i växelverkan förstås, påverkar samhället och dess strukturer. Hans definition av oro lyder: kontrafaktiskt tänkande betingat av olust.
– En definition jag nämner är just olustbetingade grubblerier som utgår från frågan: Tänk om. I all oro finns en föreställning om saker som kan gå fel, men oron är också en riskbedömning, är det sannolikt eller inbillar jag mig? Vad kan jag göra, för att förhindra det jag oroar mig för? Hela tiden lever den orolige med en önskan om att oron ska försvinna. Målet är att sluta oroa sig vilket gör det paradoxalt. Det vi vill undvika är exakt det vi gör.
Att ge någon som oroar sig rådet att sluta oroa sig är kontraproduktivt, menar Roland eftersom det hela tiden är det den orolige försöker.
– I boken beskriver jag en person som har så kallad hälsoångest som söker upp olika hudläkare för att få svar på om hon har malignt melanom eller inte. Målet är ju att bli av med oron och komma fram till ett svar så att hon kan lägga det bakom sig. Så är det med all oro – vi vill komma till ett läge där vi kan lägga oron bakom oss. Oro är en konsekvens av att leva i osäkerhet.
Tänk om det görs för lite?
Eller för mycket?
Boken skrevs under pandemin och Roland Paulsen konstaterar att hela det offentliga samtalet upptagits av olika tänk om, relaterat till covid-19. Tänk om inte tillräckligt mycket görs för att hindra smittspridningen? Tänk om alltför mycket görs? Tänk om åtgärderna leder till ekonomisk depression? Tänk om det leder till att fler dör i sjukdomar relaterade till arbetslöshet och fattigdom än till covid-19? Många tänk om blir det. Och trots att all samlad vetenskap försöker lösa gåtan så kvarstår det faktum att vi fortfarande i stor omfattning lever i osäkerhet när det gäller sjukdomen. Här visar det sig att forskningen inte alls är så entydig som gemene man kanske trott.
– Under pandemin har politiken valt att följa Folkhälsomyndighetens rekommendationer till punkt och pricka, samtidigt har det blivit tydligare att en så pass hård vetenskap som epidemiologi ändå rymmer så många meningsskiljaktigheter. För oss som sysslar med forskning är det inget kontroversiellt – evidens är sällan något entydigt och experterna är inte alltid överens. Inte ens när det gäller vetenskapliga idéer går det att nå någon säkerhet, de kan ge oss gissningar.
Det pandemin skulle kunna leda till, tror han, är att vi helt enkelt kanske kan få en större acceptans för osäkerhet, att vi kan lära oss att leva med att inte ens få säkra svar från experterna.
– Ta en sådan påtaglig sak som munskydd. Inte ens här kan ett entydigt svar ges: är det bra eller dåligt? Då pratar vi ändå om en vetenskap som tar fram mediciner och gensaxar och genomför hjärtoperationer, men som ändå inte kan ge ett mer entydigt svar på den frågan.
Arbetskritiker
Roland Paulsen är arbetskritiker. Det innebär att han kritiskt reflekterar över vad arbete är och vilken roll arbete spelar i människors liv och hur stor plats det tar. Han växte upp på en mjölkgård i Dalarna och började arbeta tidigt. Det var ett fysiskt arbete där han såg ett tydligt resultat. I Stockholm fick han jobb som spärrvakt i tunnelbanan. Där blev det inte alls något tydligt resultat, tyckte han. Istället för att främja kollektivåkande blev hans roll snarare det motsatta, att förhindra kollektivåkande.
– Och som forskare fick jag plötsligt betalt för att läsa och skriva, sådant som jag tidigare gjort på min fritid och som arbetslös. Det blev så påtagligt att arbete som begrepp kan innesluta vilken aktivitet som helst som man kan få betalt för. I relation till det man pratar om som arbete inom politiken så påverkar det tilltron till det gemensamma projektet. Och är politikerna inte beredda att ta diskussionen om vilka de skapade jobben är, då är det ett irrationellt samhälle och jag tror att det var det som gjorde att jag blev arbetskritiker.
I dag förs en debatt om arbete, arbetstid och basinkomst, men inte inom politiken utan på tidningarnas kultursidor. Det är där idéer om hur samhället skulle kunna se ut lyfts, säger Roland.
– Realpolitiken har blivit mer frikopplad från vilka liv vi vill leva och det handlar mer om att förvalta livet som det är. Om vi säger att vi skulle kunna arbeta mindre, då framställs det som något verklighetsfrånvänt i politiken, allt som gör att samhället inte ska kvarstå som det är i dag utmålas som verklighetsfrånvänt, men inget samhälle har bestått i evighet. Varför skulle vårt göra det?
Livet efter corona
Det är ännu för tidigt att säga något om effekterna eller konsekvenserna av covid-19. Vad man kan se är att fler har sökt vård för psykiska problem men det kan bero på flera orsaker, som att folk är mer isolerade. Ensamhet är en stor riskfaktor för psykiska problem, säger Roland.
– Det är en sak jag bara påpekar kort i boken men som jag tycker har bekräftats. De flesta orosmoln för individen är sakbetingade och privata, men väldigt få får psykiska problem när det handlar om kollektiva risker, det gäller även den globala uppvärmningen. Det kan till och med vara så att man upplever en kollektiv ödesgemenskap – att vi står inför detta allihop kan ha en tröstande effekt.
Den mest uppenbara effekten, som han ser det, är att distansarbetet kommer att öka efter pandemin. Det är intressant eftersom förutsättningarna funnits länge men inte realiserats. En annan sak som han finner intressant är diskussionen om de samhällsnyttiga yrkena som uppkom under våren. För första gången på länge kom åtminstone från myndighetshåll ett erkännande att det finns jobb som är betydligt viktigare än andra.
– Vi inom arbetskritiken kände till det här, men från offentligt håll pratar man om arbete som om allt arbete är lika viktigt, eftersom alla människor är lika viktiga. Nu uppmärksammades vi på att med mer skada än nytta, som till exempel krigsmateriel och tobaksprodukter. Ändå låter vi det pågå. Det är systemrationellt och det generar skattepengar. Det genererar också jobb men hur rationellt är det här systemet?
I samhället ser vi att mer privilegierade individer går ner i arbetstid. Det är ingen lösning på problemet som Roland Paulsen ser det, utan en indikation på att vi vill jobba mindre, vilket också SOM-institutets undersökningar visar.
Han verkar dock ha svårare att dra ner på den egna arbetstiden. Det var svårt att få till den här intervjun.
Du verkar jobba mycket?
– Jo, det är något som flera påpekat och det stämmer. Det tar mycket tid, men att skriva och läsa är ändå saker jag gjorde förut. Jag har otroligt svårt för administrativa pålagor men forskningen är en otrolig gåva. Det är synd att inte fler har den möjligheten.
FAKTA
Namn: Roland Paulsen
Arbetar som: Forskare och adjunkt inom sociologi vid Lunds universitet
Aktuell med: Boken Tänk om – en studie om oro
Det här oroar jag mig för: Bland annat att min dvärgpinscher ska utveckla en sjukdom.
Det här läser jag nu: Råskinn av Lars Lerin och Kerstin Högstrand
Bild: Johanna Hanno
Author Description
