För Birgitta Wallin betyder jobbet som redaktör och ansvarig utgivare på kulturtidskriften Karavan en hel del. Det präglar hennes liv och hon beskriver sig själv som både VD och vaktmästare på tidningen.
Det närmar sig påsk och utanför det anrika caféet och bageriet på Götgatan i Stockholm flockas människor för att titta på de fantasifulla marsipandekorationerna i butikens skyltfönster. Caféet ligger inte långt från Birgitta Wallins bostad och hon kommer gående till vårt möte med en Karavan-tygkasse hängande över axeln. Vi hälsar på varandra och jag kommenterar det stora intresset för färgglada påskharar och chokladägg.
– Det är vackert och det är gott, men dyrt, konstaterar hon leende när vi tränger oss förbi, hittar en ledig plats inne på caféet och beställer varsin kaffe.
Indienfreak
Under mina förberedelser inför mötet med Birgitta har jag mellan raderna förstått att hon har en alldeles särskild relation till Indien. Visst är det så, håller hon med, och medan vi väntar på vårt kaffe berättar hon om hur hon som ung jobbade extra på Djurgårdsfärjan för att få ihop pengar till sin första resa till Indien. Det var hennes sambo som i sin roll som fotograf rest runt i landet och kommit hem med berättelser och fotografier och väckt hennes intresse och längtan.
– Vi reste runt i Indien i tre månader och jag upptäckte både landets skönhet och dess fattigdom. Jag skulle vara en sten om jag inte hade berörts av alla öden vi träffade på, det hade en stark inverkan på mig. Men också allt det vackra, litteraturen och arkitekturen, ja, jag fick ett enormt intresse för det.
Tillbaka i Sverige varvade hon i några år fler resor till Indien med studier i litteraturvetenskap, ett år på Biskops Arnös skrivarlinje och jobb på bibliotek. När hon i början av 1990-talet upptäckte tidskriften Halva världens litteratur, en tidning som spred kunskap om litteratur från Afrika, Asien och Latinamerika, kände hon att den var riktad till henne och hon prenumererade från första numret.
– Jag var ju ett indienfreak och tidningen handlade om litteratur och om den delen av världen, så jag kände att det stämde.
Karavan
När tidskriften efter några år sökte ny redaktör, tog Birgitta initiativet till att tillsammans med några bekanta ta över tidningen och flyttade redaktionen från Göteborg till Stockholm. Till en början var allt arbete med tidskriften ideellt, och med dålig ekonomi blev det tunna, och kanske inte alltid så genomarbetade
nummer. För att få ordning på upplägget bestämdes det att tidskriften skulle ha en ansvarig redaktör för varje nummer, och det blev så att Birgitta gjorde flera nummer. När tidskriften så småningom också fick ett treårigt utvecklingsstöd från Kulturrådet vågade hon satsa helhjärtat på tidningen och säga upp sig från arbetet på bibliotek.
– Det var en omfattande ansökan till Kulturrådet och det var bra, konstaterar hon. För det gav oss anledning att formulera mål, inriktning och syfte med tidskriften.
I samma skede bytte också tidskriften namn till Karavan eftersom det gamla namnet upplevdes som långt och krångligt och inte blev bra när det översattes.
– Namnet bara dök upp i mitt huvud och ordet karavan finns ju i många språk och är ett gammalt ord med ursprung i bland annat sanskrit. När jag slog upp ordet i en ordbok förklarades det som »människor och djur på färd genom oländiga trakter«. Och det var ju som en dikt bara det, så då blev det Karavan. Dessutom, tillägger hon, visade det sig att Artur Lundkvist hade en tidskrift på 1930-talet som hette Karavan. Den var inte långlivad, men det var ändå roligt och det kändes som en hälsning från honom.
Översättningsprojekt
Under senare del av 1990-talet fick Birgitta möjligheten att göra en resa till Indien som skulle bli starten på ett tio år långt svenskt-indiskt översättningsprojekt. Genom en resa arrangerad av Sveriges Författarförbund och Indiens litterära akademi reste hon tillsammans med svenska författare runt i landet och fick litterära kontakter som hon tillsammans med författaren Tomas Löfström inte kunde släppa och som de skulle återkomma till.
– Vi blev mottagna som rockstjärnor och överösta med lotusblommor överallt vi kom, minns hon. Det var en helt fantastisk upplevelse som mynnade ut i översättningsprojektet Indiska Bibliotek.
Med stöd av SIDA har projektet genom åren översatt och introducerat indiska författare som skriver på något av de över 300 språk som talas i Indien. Under projektet vistades svenska översättare i Indien där de i samarbete med indiska översättare arbetade fram de svenska versionerna, utifrån en första engelsk översättning. Birgitta har själv bland annat översatt den tamilspråkiga författaren Ambai, och hon kan fortfarande känna dofterna från översättarens kök i staden Chennai där de satt och jobbade tillsammans.
– I Ambais noveller finns många beskrivningar av mat, och översättaren bodde med sin mor som gärna gick till handlaren på hörnet och köpte örter och kryddor och lagade flera av rätterna i boken.
Litteraturdetektiv
Det kommer nya kaffesugna besökare vid borden intill vårt, och vi passar på att fylla på våra egna koppar.
– Du kanske har förstått att det mesta i mitt liv rör sig runt litteratur, småler hon när vi balanserar våra fyllda koppar tillbaka till vårt bord.
– Att ge ut Karavan är som att vara en litteraturdetektiv, att lyfta fram de berättelser som finns, men som är dolda för många. Berättelser som inte når oss i mediebruset, säger hon och gör en jämförelse mellan de berättelser och enskilda öden som når oss från kriget i Ukraina, och de berättelser som når oss från kriget i Jemen där hon saknar förmedling via enskilda människoöden.
– Nu är inte litteratur den typen av nyhetsförmedling, men ändå, säger hon och tystnar fundersamt en stund. Men i alla fall, konstaterar hon, om man vill uppleva omvälvande litteratur eller hitta nya författare, då ska man läsa Karavan. För litteraturen har just den förmågan, att en röst kan tala direkt till en annan, över avstånd både i tid och rum, säger hon och fortsätter:
– Något av det speciella med Karavan är att vi har mycket skönlitterärt material. Och eftersom vi konkret vill bidra till att det blir fler översättningar, har vi alltid med nyöversatta noveller och dikter. Och att vi har den inriktning vi har, med fokus på världen utanför västvärlden, beror på att det fortfarande saknas så mycket i den översatta litteraturen. Det är en total dominans från det anglosaxiska hållet.
Hon plockar upp några nummer av Karavan ur sin tygkasse och visar mig hur omfattande materialet är med sin blandning av noveller, berättelser, artiklar, intervjuer och recensioner. Nu för tiden är tidskriften väl etablerad och har upparbetade kontakter, men för att hitta innehåll innebär det ändå mycket läsande och omvärldsspaning för Birgitta. Till sin hjälp har hon ett redaktionsråd som hon säger är väldigt viktigt eftersom det är på dem hon testar idéer och förslag, och de kommer också med sina förslag. Och även om Karavan till liten del glidit över till en del ljudformat, bland annat genom Karavanpodden och inläsningar av noveller hämtade från tidningen, är Birgitta övertygad om att det är papperstidningen som är, och kommer att fortsätta vara, huvudprodukt.
– Vi tycker om papperstidningen och vill fortsätta lyfta fram den.
Hennes roll på Karavan har genom åren fördjupats och utvecklats, och utöver redaktörskapet sköter hon budgeten, skriver projektansökningar, går till posten och hämtar böcker och plockar fram stolar till kvällens evenemang när sådana är på gång.
– Jag är helt enkelt spindeln i nätet.
Nödvändiga berättelser
Hemma i sin lägenhet, berättar Birgitta, har hon en bronsskulptur stående på golvet, en skulptur hon beskriver som ett mellanting mellan en seg råtta och en säl, en skulptur så tung att den spräckte väskan när hon bar hem den från prisutdelningen av Årets tidskrift år 2000.
– Precis efter namnbytet blev Karavan utsedd till Årets tidskrift och det var verkligen en bekräftelse på att någon tidigt såg vad vi gjorde. Och att sedan få ta emot Stig Dagermanpriset 2009 var ju otroligt hedersamt, och att dessutom göra det för att »ha burit tusen och en nödvändiga dikter och berättelser in i det svenska språket«. Det är ju precis vad det handlar om.
Nu var det ett tag sedan Birgitta var i Indien, senast var på den stora litteraturfestivalen i Jaipur för sex år sedan. Hon bär på en ständig längtan tillbaka, för det var här hon upptäckte världen, och det var Indien som blev en ögonöppnare för henne när det handlar om orättvisor och skillnader.
– Det var också där jag fick ta del av både litteratur och vänskap så ja, någon gång i livet vill jag återvända till Indien.
Namn: Birgitta Wallin
Ålder: 59 år
Bor: På Söder i Stockholm
Familj: Sambo
Gör: Redaktör för kulturtidskriften Karavan.
Gör på fritiden: Jag tycker om att gå på café och restaurang, på bio, träffa vänner, ta en cykeltur.
Vart skulle du resa om du fick ge dig i väg i morgon: En drömresa är att åka tåg i Afrika och besöka Victoriafallen.
Vad läser du just nu: Dels läser jag en bok om översättning, Dolda gudar av Nils Håkansson, dels läser jag en novellsamling av Leila Aboulela från Sudan och Skottland
Author Description
