Biblioteken är en viktig resurs för att förmedla kunskap till allmänheten om klimat och miljö. Det hävdar flera internationella organisationer – men i Sverige saknas tydliga direktiv för hur arbetet ska gå till. Ofta är det upp till enskilda bibliotekarier att ta egna initiativ, visar en studentuppsats från Umeå universitet.
Uppsatsen är skriven av Anna-Carolina Brandels och Nils Forsström som i vintras gick ut programmet i biblioteks- och informationsvetenskap vid Umeå universitet. Under utbildningen reagerade båda på att den aldrig tog upp hur biblioteken kan arbeta med miljöutbildning, det vill säga informera och tillgängliggöra kunskap om klimat och miljö till allmänheten.
– Ekologisk hållbarhet är en stor och viktig fråga som biblioteken inte bara kan släppa, så jag var ganska frustrerad över att man inte pratade om det på utbildningen, säger Anna-Carolina.
Rätt så nyligen uttalade den internationella biblioteksorganisationen IFLA att just miljöutbildning är ett av bibliotekens viktiga uppdrag. Dessutom har Unesco uttryckt att alla folkbildande resurser ska tillgängliggöra kunskap om miljö och klimat till samhällets olika grupper. Men i Sverige nämns ekologisk hållbarhet bara undantagsvis i biblioteksplanerna. I den nationella biblioteksstrategin finns det inte med överhuvudtaget.
Både positivt och negativt
Anna-Carolinas och Nils studie bygger på intervjuer med bibliotekarier på tre olika bibliotek. Huvudfrågan har varit hur de jobbar med miljöutbildning.
– De vi pratade med menade att miljöutbildning är en del av bibliotekens demokratifrämjande och folkbildande uppdrag. De såg det som nödvändigt att människor får ta del av kunskap så att de kan göra informerade val i sin vardag och politiskt, säger Nils.
Av intervjuerna framgår också att bristen på direktiv påverkar bibliotekarierna både positivt och negativt. Å ena sidan får de möjlighet att testa sig fram och utforma aktiviteter som de själva tycker är roliga. Om det blir fel är det inte så farligt – det viktiga är att de gör något. Å andra sidan kände vissa av bibliotekarierna sig besvikna och maktlösa.
– Mycket av arbetet faller på bibliotekariens eget intresse och initiativ, och många av frågeställningarna hos de vi intervjuade handlade om hur de ska få resurser och kunna motivera att de vill utöka den vanliga verksamheten med miljöutbildning eller integrera det som en del av biblioteksverksamheten. Att det idag inte finns någon samordning eller plan gör det otydligt i hur detta arbete ska gå till, vem som ska utföra det och vilka resurser som finns, förklarar Anna-Carolina.
Blir olika över landet
Flera av bibliotekarierna uttryckte dessutom oro för att bristen på samordning leder till att människors tillgång till kunskap om klimat och miljö blir olika över landet. Men hur kan miljöutbildning för allmänheten se ut? Jo, några hade ordnat bokcirklar eller en särskild hylla med miljö- och klimattema, medan andra hade tagit initiativ till delningsprojekt, som kläd- och leksaksbytardagar, eller renovering av biblioteksmöbler. Två av biblioteken drev också internationella projekt med kunskapsutbyte inom klimat och miljö. Den mesta verksamheten var riktad till barn.
– Det var något som lyftes, att barnaktiviteter är ett bra sätt att komma fram till föräldrarna, säger Nils.
Saknaden av direktiv och nationell samordning för miljöutbildning resulterar i brist på tid, resurser och kompetens, det var alla intervjuade överens om. Bland annat efterfrågade de utbyte med andra som jobbar med miljöutbildning. På ett av de mindre biblioteken hade bibliotekarien på egen hand startat ett nätverk för att kunna utbyta erfarenheter med andra.
– När miljöutbildning inte finns inskrivet i utvecklingsplanerna får varje enskild bibliotekarie uppfinna hjulet på nytt, och det är svårt att få någon kontinuitet i arbetet och utvecklas. Men det är inte självklart att enskilda bibliotekarier ska göra det här arbetet, istället skulle det kanske kunna ligga på regional nivå, säger Nils.
Sverige ligger efter
Enligt uppsatsskrivarna ligger Sverige efter andra länder – till exempel har biblioteken i Danmark, Finland och Tyskland kommit mycket längre i sitt miljö- och klimatarbete.
– Dels har det tagit väldigt lång tid i Sverige från att de första larmen kom till att man började jobba med miljö- och klimatfrågor på kommunal och statlig nivå, säger Nils.
– Det finns också en idé om att biblioteken redan är en grön verksamhet eftersom de lånar ut böcker, vilket innebär att folk
inte behöver köpa dem, fortsätter Anna-Carolina. Men bibliotekarier arbetar också mycket med information, det är där som kompetensen finns. Fast det är kanske lätt att glömma bort.
Nu hoppas båda att någon annan ska ta vid och titta mer på vad det finns för metoder för miljöutbildning på biblioteken i Sverige.
– Vi tycker att det finns behov av att prata om det här på en högre nivå. Är det här något som biblioteken ska syssla med? I så fall hur och vem ska göra det? Hela bibliotekskåren behöver ett kunskapshöjande i hur man kan integrera det här arbetet i verksamheten.
Text:Paula Isaksson
FAKTA
Studien Miljöutbildning på biblioteken bygger på intervjuer med fem bibliotekarier på tre olika bibliotek. Rapportförfattare är Anna-Carolina Brandels och Nils Forsström som gick ut programmet i biblioteks- och informationsvetenskap vid Umeå universitet 2022.
Author Description
