Kulturhuset vid Sergels Torg i Stockholm är en plats fullspäckat med barn- och ungdomskultur. Här finns bio, teater och platser för kreativitet, fika, lek och häng. Här finns också biblioteken Rum för barn, TioTretton och Lava, och noll27 har besökt dem alla tre.
I snart tolv år har TioTretton varit en fristad och ett bibliotek för alla mellan tio och tretton år. Världen har förändrats och verksamheten med den, men biblioteket är fortfarande en plats med utrymme för både kreativitet och stillsamma lässtunder, och förutom personalen är andra vuxna fortfarande inte välkomna.
– Utan åldersgränsen skulle vi inte vara en verksamhet vi är, säger bibliotekspedagog Amanda Stenberg när hon tillsammans med kollegan Natalia Tapia Pardo möter mig i entrén och gör mig uppmärksam på den tejpade gränsen på golvet som tydligt deklarerar: Vuxengräns.
– Åldersgränsen är för att biblioteket verkligen ska vara på målgruppens villkor och en plats där de själv bestämmer över sin egen tid. Vi vill ge dem upplevelsen av ett bibliotek som en trygg plats där deras behov är i fokus. Inte deras vuxna, inte personalens bekvämlighet eller intressen. Bara deras.
Böcker
Det är inte första gången noll27 besöker biblioteket TioTretton och jag känner igen den gigantiska, röda soffliknande kudden som dominerar rummet och klätterställningen med sköna liggfåtöljer att hänga i längs fönsterväggen mot Sergels Torg.
– Vi har inte haft någon skadegörelse eller klotter så den här delen är sig ganska lik sedan start. Men tack och lov har kudden, eller korven, fått ny klädsel, skrattar Amanda.
– Det som förändrats mest i det här rummet är när vi minst en gång om året får för oss att ändra placeringen på böcker, tillägger Natalia leende.
Att boken har en central roll på TioTretton syns i rummet där det förutom bokhyllor fulla av böcker, finns böcker på golvet, på bord, på stolar och hängande i snören från taket. Förra året slog biblioteket rekord i antal utlånade böcker, och enligt Natalia stiger utlånen hela tiden. Så pass mycket att man köpt in ett antal röda dramatenväskor som barnen kan ta hem sina lånade böcker i.
– Vi följer BookTok på TikTok och eftersom vi har egen mediabudget kan vi vara snabba med att köpa in och få ut i hyllorna. Vi har alltid de mest aktuella böckerna och vi har många böcker. Och när barnen känner igen en bok blir man nöjd, ler Natalia.
– Böckerna här ska vara lättillgängliga och förhoppningsvis är antal utlån frukten av hur vi jobbar. Men vi är ju också ett folkbibliotek och barnen ska kunna läsa precis vad de vill, och vill de inte läsa alls när de är här är det också bra. Huvudsaken är att de känner förtroende för folkbiblioteket som en plats de känner sig välkomna till och vill komma tillbaka till, säger Amanda. 
Mangabibliotek och egen ateljé
Mangan som genre har alltid varit stor för bibliotekets målgrupp. När Kulturhuset för ett par år sedan renoverades och ville att alla ytor skulle användas till publik verksamhet, kunde TioTretton bygga upp ett eget mangabibliotek. Där har de nu med sina nästan femtusen böcker den största mangasamlingen i Sverige och lockar besökare från hela landet.
Mangarummet sträcker sig längs den stora fönsterväggen som en förlängning av biblioteket, och här råder en helt annan estetik än i de äldre delarna. Här är de vita bokhyllorna accentuerade med rosa detaljer och en mjuk rosa heltäckningsmatta som täcker golvet.
– Här har ingen arkitekt varit inblandad, här fick vi inreda själv och vi gick all-in, skrattar Amanda när vi tassar förbi mjuka kuddar, kundkorgar i plast och figurativa fågelburar.
Bredvid mangarummet finns bibliotekets ateljé som alltid är öppen och som också är en del av de nya publika ytorna. Här möts jag av stora stativ med halvfärdiga projekt, färgkladdiga bord och massor av material på hyllor runt om i rummet. Tidigare var all skapande verksamhet ute i biblioteket och, säger Amanda, upplevdes som väldigt begränsande.
– Det är väldigt populärt att pyssla och skapa, och ateljén är ett enormt tillskott i vår verksamhet.
Flexibilitet
Redan från början har verksamheten på TioTretton haft som syfte att ständigt anpassa och utvärdera. Både mangarummet och ateljén är exempel på detta, och verksamheten styrs till stor del av vad de barn som besöker biblioteket är sugna på.
– Vi har en grovplanering som är ganska flexibel och vi planerar aldrig långsiktigt, säger Amanda och berättar att de under vintern för första gången har erbjudit en fast klubbaktivitet varje måndag.
– Vi vill kunna erbjuda både det öppna rummet och gratis möjlighet för de som vill djupdyka i böckerna, konsten eller dansen. Detta är nytt för oss och det har fungerat jättebra och är uppskattat, så till hösten startar vi en skrivarklubb på samma sätt.
Rekrytering av personal är ett annat sätt för TioTretton att anpassa verksamheten till verkligheten. Här tas stor hänsyn till vilka behov målgruppen har och vilka kompetenser arbetsgruppen behöver, vilket i sin tur har bidragit till en annorlunda sammansättning av professioner med olika utbildningar och bakgrund.
– Att vi är så olika och ser på saker på olika sätt skapar en bra dynamik och barnen får dessutom olika personer att relatera till, säger Amanda.
Trygghet
Precis som på Rum för barn finns det alltid en vuxen personal vid entrén som hälsar välkommen, och det finns alltid någon ute bland barnen. Detta gör att man snabbt upptäcker negativa stämningar som man kan stävja i tid.
– Här ska vara en trygg plats att vara på, och då måste vi vara de där jobbiga vuxna som bibehåller detta, säger Amanda.
– Vi ska också vara den stämning vi vill ha i rummet och inte ställa upp böcker på hyllorna eller jobba administrativt när barnen är här, tillägger Natalia och menar att det enklaste sättet att få igång ett samtal eller ett boksamtal är att ligga i korven.
– Det kan ju se slappt ut att vi ligger och läser, och det var svårt i början. Men efter så här många år är vi trygga i vår pedagogik och vet att det fungerar.
Vad är det bästa med TioTretton?
– Att vi har förtroende att få experimentera tillsammans med kollegor och besökare och tänja gränserna för vad ett bibliotek för den är målgruppen bör vara, säger Amanda.
– Det bästa är att här är vi vuxna som har tid, och att vår målgrupp trivs här. Enligt besöksstatistiken stannar varje barn här i snitt två och en halv timme. Men ibland är vi hårda när ett barn klagar att de har tråkigt och vi svarar att »det kanske är dags att gå hem«. Vi servar ju inte på det sättet, det får de ta ansvar för själv, konstaterar Natalia.
Author Description
