Tre frågor – Tomas Lidman

Varför är det viktigt med en litteraturutredning?

– Litteraturens ställning och läsningens problem har med jämna mellanrum utretts alltsedan tiden efter 1945. Den mest gedigna kom i början av 1970-talet och den senaste kom 1997, Boken i tiden. Sedan dess har det hänt en hel del på området främst i samband med att ny teknik tagitis i bruk, i princip för samtliga delmoment vad gäller författandet, boken och läsandets villkor. Det är då inte så märkligt att regeringen och flera inflytelserika intressenter förordat en ny översyn. För regeringen är det, som det står i direktiven för utredningen, viktigt att de resurser som staten satsar används på bästa möjliga sätt och man är också angelägen att få belyst på vilket sätt en utveckling mot sämre läsförståelse och minskat läsande kan mötas och vändas.

Litteraturutredningen har inga pengar att fördela. Hur ska den göra någon skillnad för litteraturen i den svenska medielandskapet?

– Jag vill verkligen inte sticka under stol med att detta naturligtvis är ett problem. Det hade varit underbart att få disponera ett antal miljoner för angelägna satsningar. Som det nu är, och som det står i direktiven, försöker vi hitta rimliga lösningar på en godtagbar och lämplig omfördelning av de knappa resurserna. Samtidigt så framhåller vi med stor kraft behovet av reformer, inte minst för att stödja den tidiga läsinlärningen och att resurserna fördelas på områden och skolor där de bäst behövs.

Hur ser du på litteraturens ställning i dagens Sverige?

– Inte en helt lät fråga att besvara. Statistik visar att litteraturens ställning fortfarande är ganska stark. Talet om en ”bokflod” är inte helt felaktigt. Läsningen inom stora befolkningsgrupper är fortfarande omfattande. Detta sagt, så finns det en hel del oroande tendenser. Unga läser mindre än förr, pojkar läser mindre än flickor, läsförmågan är internationellt sett sämre än vad den varit tidigare, Vi går mot en situation där ett antal författare säljer oerhört bra, men där flertalet har svårt att leva på sitt författarskap. Den ”smala” litteraturen överges av de stora förlagen och tas om hand av de små med sämre möjligheter till marknadsföring och försäljning. Det vertikala ägendet, det vill säga att samma ägare dominerar alla led i bokens liv, väcker frågor. Så visst finns det skäl att oroas.